- Project Runeberg -  Gamaliels råd eller Den dåraktiga striden /
VI. En brytning

(1896) Author: John Wahlborg - Tema: Americana, Christian Literature
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

VI. EN BRYTNING.

 

Hos familjen Sjöberg hölls ännu sammankomster, ehuru icke såsom till en början dagligen, men minst varje söndagseftermiddag. Någon av de manliga medlemmarne i den närliggande stadens baptistförsamling var då ute och läste Guds ord och talade i all enfald om Guds nåd till frälsning och uppbyggelse. Oftast var det någon av de båda förut nämnda hantverkarna, som på detta sätt tjänade.

Makarne Sjöberg nitälskade varmt för verksamheten och uppläto avgiftsfritt sin stuga för sammankomsterna. Vad mannen beträffar, så hade han efter flitig forskning i sitt nya testamente kommit till full klarhet om, att han som en Jesu Kristi lärjunge borde låta döpa sig till fadrens och sonens och den Helige Andes namn. Att detta ännu ej skett, berodde därpå, att hans hustru ivrigt forskade i samma fråga, och han ville låta henne få tid på sig, på det de sedan måtte få göra sällskap även i dopgraven, såsom de gjort det vid nådastolen.

Nu hade emellertid en händelse inträffat, som brakte makarne till allvarlig betänksamhet. Fru Sjöberg hade fött en son, och huru skulle det nu bliva med denna? Sjöberg var för sin del redo att icke låta honom få del av den statskyrkliga vattenbegjutningen, men fru S. tvekade. Omkring fjorton dagar efter barnets födelse hade dessa makar en hel förmiddag i kärlek och endräkt överlagt med varandra om denna sak.

- Ja, Sjöberg, sade slutligen hustrun, jag är nöjd, huru det blir. Jag är visserligen icke alldeles övertygad om vad som är rätt i denna sak, men jag litar på dig; du har alltid varit en så god och förståndig make.

- Ja, Amanda, jag är viss, att barndopet är i strid emot Gud och hans ord. I själva verket har jag aldrig haft något förtroende för denna handling. Minns du vad jag sade, när Filip blev döpt för två år sedan? Jo, när gästerna hade gått, och vi åter voro ensamma, yttrade jag: »Kära Amanda, huru ska' vi kunna fatta, att några vattendroppar på barnets huvud äro nog för själens frälsning»?

- Ja, och jag minnes, att även jag då tyckte det vara högst egendomligt.

- Nåväl, men nu anser jag det icke allenast såsom gagnlöst och bibelstridigt, utan jag betraktar till och med denna handling, som man givit namnet barndop, för en påvlig styggelse, ovärdig Guds församling på jorden.

- Men, min käre gubbe, jag fruktar, att vi på detta sätt skola få alla människor emot oss.

- Det är möjligt, min vän, men det betyder ingenting, blott vi ha Gud med oss. Jag har mig bekant, att pastor Ekberg redan gjort allvar av sin hotelse att vi fråntages det understöd, vi haft ur Bygrenska fonden för våra barns underhåll i skolan. Och detta för vi upplåtit vår stuga för sammankomster.

- Således få vi ingen hjälp mera från det hållet, suckade fru Sjöberg med tårar i ögonen. Men om du bara får vara frisk, så går det nog ändå. Kommer dag, så kommer råd.

- Rätt så, min vän. Herren kan icke övergiva dem, som frukta och älska honom.... Men låt oss nu frambära var lille gosse inför herren Jesus, det är tusen gånger bättre än att bära honom till prästen.

Fru Sjöberg, som ännu var betydligt svag, reste sig från gungstolen. Mannen tog den slumrande lille nyfödde i sina armar, varefter de båda makarne böjde sina knän i förtröstansfull bön.

»Käre himmelske fader» bad maken och fadern. »Vi prisa dig av hela vårt hjärta, att du givit oss detta barn. Vi äro ovärdiga den nåd du därmed bevisat oss. Vår innerligaste önskan är nu att få se vår lille Harald växa upp till en god gosse. Vi känna tungt det ansvar, som vilar på oss med hänsyn till hans uppfostran, ty vi äro blott svaga människor. Helige fader! Hjälp oss du i detta ansvarsfulla värv. Förskona oss ifrån sorgen att se honom växa upp för att bliva en syndens träl. Giv oss nåd att med visa ord och goda exempel leda honom in på det eviga livets väg. Amen!»

Då de uppstått från bönen, lade Sjöberg barnet åter i sin hustrus av rörelse darrande armar. Hennes ögon voro fyllda av tårar, då hon tryckte sin lille älskling till sitt bröst, kysste honom och lade honom åter i vaggan. Där slumrade han nu så oskuldsfull, väl dömd av tusen fördomsfulla, dåraktiga människor såsom ett djävulens barn, men av Kristus förklarad en himmelens rättmätiga arvinge.

- Nu går jag till prästen och anmäler hans födelse, sade Sjöberg och knäppte av sig sitt arbetsförkläde.

- Ja, men, förivra dig nu bara inte, om han börjar bråka, förmanade hustrun.

- Åh, nej, jag hoppas kunna vara fullkomligt lugn, svarade mannen, som efter några få minuter var färdig att gå till pastorsexpeditionen.

Pastor Ekberg vara hemma, och vid Sjöbergs inträde befann sig händelsevis även fru pastorskan på expeditionen. Då hon såg, att det var Sjöberg, som inträdde, beslöt hon att kvarstanna för att höra hurudant samtalet skulle bliva.

Sedan pastorn med butter min besvarat Sjöbergs hälsning, framförde den senare lugnt och värdigt sitt ärende.

Pastorn gick bort till hyllan efter en väldig kyrkbok;

Vilken dag vill Sjöberg ha honom döpt? sporde prästen, medan han började bläddra i kyrkboken.

- Den saken har jag beslutit lämna åt gossens eget avgörande, då han hunnit bliva så gammal, att han rätt förstår betydelsen av ett sådant steg.

- Vad säger Sjöberg, ska' inte pojken döpas?

- Jo, det är åtminstone mitt innerliga hopp, att han skall döpas, då han en gång kommit till tron på Kristus; men av det s. k. barndopet kommer han icke att få någon del.

- Och varför inte?

- Emedan denna handling är i uppenbar strid emot Guds ord, och därtill invaggar människan i den falska föreställningen, att allt är väl, blott de fått del av densamma.

Pastorn kastade våldsamt ifrån sig kyrkboken och utbrast:

- Anade jag icke, att det skulle gå därhän med dig Sjöberg. Nu är du ju redan inne i villfarelsen och ämnar rycka ditt oskyldiga barn med dig. Men kom ihåg, att du får själv bära ansvaret för ditt brott.

- Det är just vad jag under de senaste månaderna lärt att göra, nämligen att själv taga ansvaret på mig för vad jag gör och låter i hithörande ämnen. Det borde ock varenda människa göra, men i stället litar man nu blint på vad prästerna säga, det må vara huru galet som hälst. För övrigt har jag icke kommit hit för att disputera. Jag anhåller att barnets födelse må antecknas, och då jag vägrar att låta döpa det, handlar jag blott i överensstämmelse med min fulla rätt.

Fru Ekberg, som hittills under tystnad avhört samtalet, trädde nu helt nära Sjöberg och yttrade med en min af djupt deltagande:

- Men kanske inte herr Sjöberg har tänkt på att om gossen dör odöpt, så får han inga klockor vid begravningen!

- Nej, det må jag erkänna, att jag verkligen icke har tänkt på, men då det nu så här apropos kommer på tal, så bekymrar det mig icke det ringaste, ty klockringningen vid en begravning anser jag vara en fullkomligt likgiltig sak, som man kan både ha och undvara.

Pastorskan tog ett steg åt sidan, likasom fruktade hon, att golvet skulle öppna sig och den store hedaren, omvärvd av rök och lågor, nedsjunka i jorden.

Men golvet öppnade sig icke, utan dörren, då Sjöberg bugade sig och gick.

 



Project Runeberg, Thu Dec 20 01:52:33 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/gamaliel/06.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free