- Project Runeberg -  Gamaliels råd eller Den dåraktiga striden /
VIII. Pastor Ekberg »slår ett slag för fosterlandet»

(1896) Author: John Wahlborg - Tema: Americana, Christian Literature
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

VIII. PASTOR EKBERG »SLÅR ETT SLAG FÖR FOSTERLANDET».

 

Icke så långt efter Sjöbergs senaste besök å pastorsexpeditionen blevo han och hans hustru döpta i baptistkapellet i X-stad. I Bärnhult funnos förut tre baptister, två kvinnor och en man. Alla dessa, tillika med de senast döpta makarne Sjöberg, tillhörde församlingen i nämnda stad. Regelbundna sammankomster höllos, såsom vi förut meddelat, varje söndagseftermiddag, men icke längre såsom i början av den nu förflutna vintern i Sjöbergs stuga, utan i goodtemplarnes rymliga lokal, som mot skälig hyra upplåtits för detta ändamål sagda tider. Denna förflyttning till en större lokal med sammankomsterna ansågs med rätta som ett steg till framgång för baptisterna, en sak, som förorsakade vice pastor icke ringa bekymmer. Efter mycket grubblande hit och dit angående denna omständighet hade han en dag fattat sitt beslut. Han grep pennan och skrev följande:

 

Snickaren Karl Sjöberg.

Pihldal.

 

Vill härmed meddela, att jag har för avsikt att besöka eder sammankomst åtta dagar till om söndag och önskar jag då, att alla härvarande baptister och övriga, som bruka besöka edra möten måtte tillstädeskomma, emedan jag i all vänlighet vill påvisa det felaktiga i edra åsikter, och för så vitt möjligt, återföra eder i eder andlige moders, den lutherska kyrkans armar. Om någon av eder skulle vid tillfället vilja framställa sina skäl för omdopet, så tillåter jag detta så mycket hellre, som jag ju då får tillfälle att vederlägga dessa skäl

Högaktningsfullt

Alb. Ekberg,

v. pastor.

 

Det är svårt att säga, varför pastor Ekberg så pass långt förut meddelade baptisterna sin avsikt att besöka deras möte. I alla händelser blev denna åtgärd till mycken fromma för baptisterna själva, som på detta sätt fingo tid på sig, vilket de väl behövde för att sedermera kunna mottaga utmanaren på ett sätt, som han ej snart skulle glömma. Då Sjöberg mottog brevet, blev han något bekymrad, enär han visste, att ingen av medlemmarne på platsen och knappast någon i staden vore mäktig att möta pastor Ekberg i öppen disputation; å andra sidan var han glad att veta, det, huru det än ginge, skulle pastorns besök i det hela taget omöjligen kunna skada deras verksamhet.

Pastor Ekberg ville emellertid nu slå ett slag för fosterlandet. Naturligtvis skulle han komma att göra sin sak riktigt och vidtog därför under veckans lopp vittomfattande studier. Hoppet om en storartad seger berusade honom stundom därhän, att han tänkte sig själv bliva en ny Luther mot »vederdöparne». Då och då framskymtade för hans inre syn en blivande minnesvård över honom själv, å vilken lästes:

Biskop ALBERT EKBERG.

Villfarelsens störtare.

Rest af kyrkans vänner.

Vid andra tillfällen tycktes dock vår hjälte finna sitt ämne ganska kinkigt. Så ville han t. ex. såsom första kardinalpunkt å sitt stora program anteckna, att vederdöparne på Luthers och baptisterna i vår tid äro precis samma skrot och korn. Detta voro ju ett: förträffligt slag åt de senare, sedan man vederbörligen upplyst om de förras laglöshet och brott. Men här stod honom nu till stor förtret flera historiska uppgifter i vägen. Nyare kyrkohistoriska författare hade ju ock tydligen sagt att »baptisterna icke äro att förväxla med vederdöpare på Luthers tid». Dessutom sade vår pastors eget samvete honom, att baptisterna i laglydnad och redlig vandel nog kunde uthärda en jämförelse med andra svenska medborgare, och att en dylik jämförelse till och med skulle utfalla synnerligen gynnsamt för de förstnämnda. Gent emot både historia och samvete antecknade emellertid herr Ekberg sin kardinalpunkt, förtröstande på de blivande åhörarens bristande tillgång på kyrkohistorisk kunskap.

Vår »nya Luthers» nästa stora uppgift skulle bliva att uppdaga och tilltvåla honom, som varit. baptistsamfundens stiftare eller upphovsman; och vem vore då denne? Jo, en viss John Smith. Detta hade förstås redan länge varit känt, men det skadade dock icke att nu veta mera om denne man så väl som andra förhållanden, vilka stått i samband med eller medverkat till baptismens uppkomst och därför grep sig pastorn an med vidare studier. Men se nu. reser sig även här historiska fakta i vägen. Så ha ovedersägligen baptister funnits långt före John Smith, vilken levde i början av 1600-talet. Ja, de ha funnits och spåras genom alla tider från kristendomens begynnelse. Dessutom skulle ju ett påstående, att John Smith stiftat baptistsamfundet i icke ringa grad försvaga kraften av den första stora kardinalpunkten, angående baptisternas härstammande från »vederdöparne på Luthers tid.» Men huru mycket vore de blivande åhörarne över huvud taget hemma i logiken? I denna tanke sökte var man tröst.

Medan Pastor Ekberg så i med- och motgång arbetade på sitt stora program, blev han mer än vanligt distrait, och fru pastorskan började bliva allvarligt orolig för sin man.

Natten före den stora dagen var det som värst, då fick vår pastor icke en blund i ögonen på hela långa natten. Väl femtio gånger kastade han sig från den ena sängkanten till den andra. Dessemellan låg han långa stunder på rygg med händerna hopknäppta under nacken och fötterna uppdragna, så att knäna bildade torn. När han i denna ställning stirrade framför sig i mörkret, tyckte han sig se, huru kardinalpunkterna å hans stora program sammangyttrades till en enda obegriplig röra.

När söndagsmorgonen kom, hade pastorn förstås ingenting tänkt på förmiddagens predikan. Men det betydde nu mindre. Han behövde ju blott för ett par ögonblick dyka ned i den välsignade »fjärdingen», och så var allt väl beställt med den saken. För eftermiddagens stora slag hade vår hjälte sitt program färdigt. Ännu en halvtimme före sitt avtåg till goodtemplarsalen framtog pastorn programmet och genomsåg det ånyo från början till slut, och från slutet gick han åter till början, studerade de två första kardinalpunkterna och önskade att John Smith måtte ha levat hundra år före Luther. För ett ögonblick grep honom en djärv tanke, som ledde till en minuts allvarlig överläggning, varefter han stack handen i västfickan, drog upp en blyertspenna och ritade två grova streck över de båda första punkterna.

Efter denna förändring hade det program, som pastor Ekberg nu vek i hop och stack i bröstfickan, i huvudsak följande utseende:

 

1.

Att gamla och nya förbundet voro i det väsentliga samma förbund eller åtminstone det nya en blott fortsättning av det gamla, varav följer att dopet kommit i omskärelsens ställe, och då synes ju klart att barnen äro de rättaste föremålen för dopet.

2.

Nödvändiggjordes barndopet av Jesu ord till Nikodemus: »Utan en varder född av vatten och anda» o. s. v.

3.

Hade barnen, enligt vad flera bibelställen giva för handen tro och borde därför döpas.

4.

Hade Jesus sagt: »Gån ut och gören alla folk till lärjungar döpande dem» etc. och barnen voro väl också folk.

5.

Lämnade Apg. bevis för att apostlarne döpte barn.

 

Mera ansåg sig pastorn icke behöva anteckna. Med de slående bevis han ägde för alla dessa upp gifters riktighet, torde han för alltid kunna tysta munnen på villoandarne.

I hela Bärnhult fanns inte en människa som ej visste att pastor Ekberg i dag skulle besöka baptisternas sammankomst. Stor och rymlig var goodtemplarsalen, men det behövdes ock vid detta tillfälle, ty »man ur huse» var i dag bärnhultarnes lösen. Icke ens Lena i Dockmyra fann denna söndagseftermiddag skäl att utebliva.

Efter mycket armbågande lyckades det pastorn att tränga sig fram till estraden. Helt nära densamma hade slagit sig ned på en och samma bänk flera av ortens kända notabiliteter. Häradshövding Trögén hade även han inträffat, beredd att för en gångs skull med makt kämpa mot guden Morpheus.

Patron Rydkvist var också med. Denne man hade för övrigt allt sedan den oförgätliga aftonen, då han, på väg från gammallutheranernas bönemöte, händelsevis kom att »titta in», varit en flitig besökare av baptisternas sammankomster. Bland sin omgivning fruktade han ej heller att träda i öppet försvar för detta folk, ehuru han aldrig i handling kom att bekänna sig till dem.

Pastorn uppträdde nu och började ett slags inledningstal, i vilket han sade sig vara glad att se så många av sina församlingsbor närvarande vid detta möte. Han ville emellertid beklaga den splittring på det andliga området, som ägde rum inom Bärnhults församling, en splittring, som förorsakar ringaktning för sakramenten och droge mången från den allmänna gudstjänsten. Detta allt vore ett sorgligt tidens tecken. »Mine bröder! Det bör icke så vara», slöt pastorn sin inledning.

Härefter övergick han till själva frågan och behandlade så första punkten å det program, vars huvudsakliga innehåll vi förut meddelat. Då han slutat behandlingen av denna del, lät han sina blickar utmanande överfara de församlade, och frågade om någon hade något att invända mot eller någon fråga att göra med anledning av det sagda. Några sekunder sutto de närvarande tysta och sågo på varandra; men snart började det röra sig borta i ett hörn av salen. En var bemödade sig att lämna rum för en liten mörklagd herre, som sökte tränga sig fram till plattformen. Uppkommen där, stod han först några ögonblick alldeles tyst och såg mot golvet.

- Vem är det? Vem är det? Viskade man till höger och vänster. Men ingen kunde ge någon förklaring på den frågan. Sjöberg skulle kanske kunnat, men han förstod att ställa så, att han ej fick någon fråga om saken. Den uppträdande var således helt och hållet en främling.

Främlingen lyfte slutligen upp sina ögon och såg på de församlade. Först ville han yttra något med avseende på inledarens klagan över den rådande andliga splittringen. Herrar prästmän borde ej tala så mycket om denna splittring, alldenstund de själva bevisligen i icke ringa mån från början bidragit till dess åvägabringande. Talaren ville erinra om huru, då vid mitten av detta århundrade de nyare religiösa rörelserna började i vårt land, de till andligt liv väckta människorna i allmänhet voro trogna lutheraner, vilka, då de sammankommo, helst sjöngo ur svenska psalmboken och läste Luthers skrifter. Men för dessa deras sammankommanden kring psalmboken och postillan blevo de hoptals dömda till böter och fängelse. Kyrkan vände vapnen mot sina egna barn, vilka på detta sätt tvungos att efterforska, huruvida en kyrka, som så plågade och pinade sina egna medlemmar, kunde vara byggd på den heliga skrift. Följden av denna bibelforskning blev, att de efter hand drogo sig bort från kyrkan och bildade egna församlingar. Då nu prästerna ytterligare vilja bekämpa separatisterna och därvid beskärma sig över den rådande splittringen, förefaller detta minst sagt egendomligt, menade talaren, som härefter övergick till pastorns påstående att gamla och nya förbundet voro i det väsentliga alldeles samma förbund etc.

Till svar härpå anhöll den främmande herrn att få läsa Jer. 31: 31-33: »Se dagar skola komma, säger herren, då jag skall göra ett förbund med Israels hus och med Judas hus, ett nytt förbund, icke sådant som det förbundet var, som jag gjorde med deras fäder på den dagen, då jag fattade deras hand för att föra dem ut ur Egyptens land, vilket mitt förbund de icke höllo, ehuru jag var deras äkta man, säger herren; utan detta skall vara det förbundet, som jag skall göra med Israels hus efter dessa dagarna, säger herren: Jag skall giva min lag uti deras innersta och skriva den uti deras hjärtan och jag skall vara deras Gud och de skola vara mitt folk».

Här säges nu uttryckligen: »Icke efter det förbund, som jag gjorde med deras fäder». Tydligare kunna knappast de båda förbunden skiljas från varandra.

I Matt. 23: 13 säger herren Jesus till de skriftlärde och lagkloke inom det judiska förbundet: » tillsluten himmelriket. Själva gån I icke in; och dem, som äro på vägen dit in, tillstädjen I icke att ingå». Om nu himmelriket, d. v. s. det nya förbundet, hade varit det samma som det judiska eller det gamla förbundet, då hade dessa skriftlärde och lagkloke också varit inne i detta nyare förbund, men nu ville de icke ingå i det nya, men i det gamla voro de. Alltså - ovillkorligen två skilda förbund.

Vad nu beträffar den saken, att omskärelsen skulle varit en förebild till dopet eller att det senare trätt i det förras ställe, så vore detta en orimlighet på grund av flera skäl, av vilka talaren nu blott ville framhålla det, att omskärelsen var inskränkt till ett kön, medan dopet tydligen avser båda. Pastorns roliga logik bleve därför denna: Omskärelsen var en förebild till dopet. Omskärelsen avsåg endast gossebarnen - alltså skall dopet tillämpas på både gossar och flickor!?

Vidare: Om nu dopet verkligen hade trätt i omskärelsens ställe, huru förhöll det sig då med Timoteus, som blev omskuren, sedan han blivit döpt?

Då pastorn haft godheten tillåta frågors framställande, önskade talaren få framställa denna fråga till pastorns besvarande, varpå han nedsteg från talartribunen.

Då pastor Ekberg härefter för andra gången framträdde, fann han det svårt att uthärda de hundratals blickar, som nu så obarmhärtigt fästes på honom. Det syntes tydligt, att på en sådan motståndare var den gode pastorn icke beredd. Frågan angående Timoteus glömde han alldeles- låt oss tro det! - att besvara. Sitt program genomgick han dock i den nära tre timmar långa disputationen, men ingen av hans övriga punkter rönte någon skonsammare behandling av den främmandes, logik än den första. Pastorns försvar påminde hela tiden starkt om den drunknande och halmstrået.

Bärnhultaborna lyssnade från början till slut med oförminskat inträsse. Väl växlade de båda talarne stundom ord, som de allra flesta ej begrepo, såsom »participialkonstruktioner», »första och andra aorist», »Apokryferna», »Septuaginta» o. s. v., men det betydde ju mindre; man förstod i alla fall det huvudsakligaste.

Efter mötets slut avlägsnade sig pastor Ekberg med till stor del söndersargad själ. Den dagen åt han ingen kvällsmat. Oemottaglig för sin hustrus trösteord, gick han till vila, havande lärt den läxan, att i öppen strid ej onödigtvis underskatta sina motståndares förmågor.

 



Project Runeberg, Thu Dec 20 01:52:33 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/gamaliel/08.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free