- Project Runeberg -  Gamaliels råd eller Den dåraktiga striden /
XI. Genom prövningar

(1896) Author: John Wahlborg - Tema: Americana, Christian Literature
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

XI. GENOM PRÖVNINGAR.

 

Vi återgå nu till Bärta Svensson för att i korthet berätta om de erfarenheter hon haft att genomgå under de flydda två åren. Vi lämnade henne såsom utstött från sitt hem och insomnad å ett blomsterfält utanför sin faders gård. Då Bärta väckt av solstrålar och fågelsång, hade rest sig från sin viloplats, behövde hon en god stund för att få klart för sig, varför hon vaknade just här. Då hon äntligen lyckats till fullo återkalla i minnet gårdagens växlande händelser, började glädjen och sorgen kämpa om herraväldet i hennes själ. Men så erinrade hon sig vad hon nu värkligen var - en med Jesus själv införlivad varelse, döpt till honom och upptagen i hans församling. Aldrig hade löftet »Si, jag är när eder alla dagar intill världens ända, synts henne så dyrbart som nu. Glädjen tog överhand. Hon steg upp på sina fötter och gjorde sin toalett, så gott hon kunde det utan både kam och spegel, varefter hon frimodigt återvände till hemmet.

Landstingsmannen hade vaknat mycket tidigt och genast stigit upp och frågat efter sin dotter. Han hade med ens insett det vara orätt att mitt i natten utestänga flickan och ångrade det som förhastat, men tog sig ej vidare hårt av det, emedan han aldrig kunnat tänka, att hon skulle behöva ligga ute underbar himmel, då hon ju mycket väl kunnat få taga in hos vem som hälst av grannarna. Detta visste nog även Bärta, att hon fått; men då hon ej vid denna sena timme ville störa någon och därtill högst ogärna ville bekantgöra själva orsaken till utevarandet, föredrog hon att tillbringa natten på sätt som skedde.

Det var således icke någon ånger av det djupare slaget, som fattat fader Svensson. Tvärtom framhärdade han i sitt beslut att straffa dottern för vad hon gjort, och detta skulle ske genom att förvisa henne från hemmet, till dess hon skulle övergiva sina baptistiska åsikter och »bli som annat folk». Att så i sinom tid skulle ske, därpå kunde vår gode landstingsman icke tvivla ett ögonblick.

Vi förbigå de närmare detaljerna rörande Bärtas skiljsmässa från hemmet och vilja blott framhålla, att hon bar allt med sant kristligt tålamod och stor undergivenhet för herrens vilja.

Den första och längsta tiden av sin bortovaro från hemmet tillbragte hon hos släktingar på olika platser. Detta var icke alltid så roligt, ty alla släktingar äro icke lika snälla. Saknaden efter det kära hemmet, från vilket hon ju aldrig förr varit för någon längre tid skild, var ock ibland ganska kännbar. »Men», brukade hon ofta säga till sina intimare vänner, »jag kan försaka tusen hem, jag kan försaka allt för min dyre och älskade frälsare».

Då vår unga vän på detta sätt vistats på olika platser i mera än ett år, beslöt hon att taga plats som tjänarinna. Det lyckades henne ock rätt snart att få sådan hos en major v. T. och hans friherrinna i X-köping. Majoren och hans fru voro ett förnämt herrskap och fullt utbildade världsmänniskor. Majoren själv talade sällan eller aldrig till den nya jungfrun, och hans fru endast då det var fråga om några tjänstebestyr. I denna stela omgivning tillbragte Bärta månad efter månad, medan hennes hjärta tärdes av en innerlig längtan till hemmet. Så inträffade en händelse, som med ens gjorde slut på hennes vistelse i detta hus. Majorens yngsta barn och enda dotter, den sex-åriga Ingeborg, var förstås pappas förklarade gunstling. Han älskade henne med lidelsefull kärlek och var beredd på varje uppoffring för hennes uppfostran till en sällskapslivets talangfullaste och skönaste drottning.

Det var en förmiddag, medan majoren var sysselsatt med expeditionsarbete i sitt rum. Lilla Ingeborg - efter vanan klädd som en prinsessa - inträdde. Fadern lade genast pennan ifrån sig, vände sig mot sin älskling, lyfte henne upp på sitt knä och sade:

- Nå, huru mår min lilla lärka i dag?

- Tackar, bra, lilla pappa.

- Det låter höra sig. Vad skulle det vara, om jag får lov att fråga?

- Ingenting pappa. Jag ville blott fråga, varför du aldrig har talat med mig något om Jesus, som är barnens vän, sade flickan och blickade frågande upp i faderns ansikte.

- Vad i all världen säger du, mitt barn. Vem har talat om sådana saker för dig?

- Det har Bärta; och i går kväll, då du och mamma va' på teatern, sjöng Bärta en så vacker, så vacker sång om Jesus för mig.

Majorens panna lade sig i djupa veck, och hans läppar darrade av undertryckt vrede. Han lyfte ned barnet från sitt knä, förde henne till dörren och bad henne gå till mamma en stund. Därpå fattade han klocksträngen och ringde häftigt på Bärta. »Jesus» mumlade han föraktligt för sig själv, medan han väntade. Han var van att aldrig höra detta namn nämnas annat än från altaret och predikstolen i kyrkan, och enligt hans åskådning borde det häller aldrig höras annorstädes.

Bärtas knän nästan darrade var gång hon fick befallning att inställa sig hos sin barske husbonde. Men i dag var hennes ängslan om möjligt ännu större, emedan hon av den häftiga ringningen tyckte sig märka, att det var fråga om någonting mer än vanligt viktigt.

Då hon stod utanför majorens dörr, suckade hon till herren om nåd att med lugn och värdighet kunna möta allt. Därpå öppnade hon dörren och steg in. Den bålde majoren fäste sina hotfulla blickar på henne.

- Vad är det för dårskaper, varmed ni tänker fördärva min dotter? Säg? röt den vredgade mannen.

- Majorn, jag har ej försökt att fördärva henne, jag har...

- Inga förklaringar, hör ni det! Är ni läsare, mormon, baptist eller vad är ni för slag?

- Jag är baptist, herr major.

- Och det sade ni mig icke, innan ni flyttade in här? Ni avlägsnar er ur mitt hus redan i dag. Av friherrinnan får ni er lön. Gå nu, jag tål ej se er för mina ögon. Därpå vände han sig föraktfullt bort från den nära nog tillintetgjorda flickan.

Bärtå insåg alltför väl, att hon intet annat hade att göra än att så skyndsamt som möjligt lämna stället. Fru friherrinnan hade förstås ingenting att invända mot sin mans åtgörande. Bärta fick vad hon hade att fordra av sin lön. Det ringa förråd av kläder och dylikt, som hon ägde med sig från hemmet, var snart ihopsamlat och nedpackat i den lilla kofferten, och fyra timmar efter sedan hon fått sitt avsked, satt hon på ett tåg och såg genom kupéfönstret X-köping försvinna för sina blickar, utan att hon därvid kände den ringaste saknad. Då emellertid den unga kvinnan på allvar började övertänka sin ställning, fann hon denna, mänskligt att döma, allt annat än ljus. Hon var nu på väg från den plats, där hon känt sig nästan som i ett fängelse, och detta var ju i och för sig gott och väl, men vad skulle det nu bliva härefter? Biljetten var visserligen ställd till en station i hembygden, men vem skulle mottaga henne där? Huru gärna skulle hon icke nu velat äga sin moder i livet! Huru skulle hon icke då ha glatt sig åt varje station, som tåget passerade! Huru skulle hon icke då ha fröjdat sig vid tanken på att snart vara hemma, att snart få kasta sig i den öppnade modersfamnen för att bliva tröstad och hugsvalad!

Men skulle kanske hennes fader ha ändrat sig? Hon hade åtminstone ingenting hört om den saken.

Vid dessa reflexioner svek henne modet, och som hon var alldeles ensam i damkupén, lämnade hon sina tårar fritt lopp. Hon grät såsom endast ett av alla övergivet barn kan gråta.

Men tåget ilar, ilar med ökad fart framåt genom de höstlika landskapen.

* *

*

Det är sex veckor efter snickaren Sjöbergs död. Vi vilja göra en titt in i hans efterlämnade hem. Änkan och barnen hålla här fortfarande samman i endräkt och kärlek. Familjefaderns bortgång har ej här såsom mångenstädes förorsakat hemmets upplösning. På grund av mannens under livstiden ledarmotskap i en arbetareförening tillskyndades fru Sjöberg vid hans död en pänningehjälp av 2,000 kr., vilken omständighet åtminstone för den allra närmaste framtiden avlägsnade mera hotande bekymmer från familjens dörr. Och med avseende på framtiden i dess helhet, så var det fru Sjöbergs hopp, att han, som är de faderlösas fader och änkors försvarare, nog skulle draga omsorg om de sina.

I mörk och rägnig oktoberkväll sitter änkan omgiven av sina sex barn i den för hela familjen så kära lilla kammaren. Själv är modern sysselsatt med att ändra om en av pappas gamla rockar till en alldeles ny rock åt Axel. Lille Harald anstränger all sin kraft med att plocka upp alla både möjliga och omöjliga tyglappar från golvet, vilka han sedan lägger i mammas knä. På något obegripligt sätt falla tygbitarna ned igen, och då är ej Harald sen att åter taga upp dem, och mamma hon tackar då sin gosse och ler så innerligt gott åt honom, att han tror sig med sina ofantliga tjänster vara så oumbärlig för mamma. De övriga barnen äro var och en i sitt hörn sysselsatta med nytta eller nöje. Olivia sitter vid den nedfällda chiffonnierklaffen och skriver brev till en väninna, då och då seende upp ifrån papperet för att åter samla de av småbarnens oväsen skingrade tankarna.

Så hade hela, långa aftonen förflutit.

- Olivia, har du inte skrivit slut snart? sporde fru Sjöberg sin dotter.

- Jo, mamma, strax.

- Jag tänkte du skulle vara snäll och laga till kvällsvarden, så att barnen få äta, innan de bli allt för sömniga. - Hu, vilket väder, stackars folk, som får lov att vara ute i kväll!

Olivia raspade färdigt sitt brev, varefter hon gick ut i stora vardagsrummet, som även var kök, och där fordom så många välsignade bönemöten hållits. Sedan hon tänt »blinkan» började hon göra upp eld i spiseln.

Därutanför fortfor stormen att tjuta och rägnet piskade våldsamt mot rutan. Olivia kände sig nästan litet kuslig till mods i det stora rummet, som den dåliga lampan blott delvis förmådde upplysa. Ännu kusligare blev det, då hon tyckte sig märka, att något var därutanför, som bemödade sig att titta in. Olivia fattade mod, tog den lilla lampan och höll henne alldeles intill rutan och upptäckte då i det svaga skenet en kvinnogestalt, som såg till ytterlighet blek och medtagen ut.

Olivia gick och öppnade dörren.

- Kära då, vem är det? Var så god och kom in.

Den främmande kom in. Olivia lät skenet falla på hennes anlete och utropade:

- Men vad ser jag, det är ju Bärta! Kära, lilla vän, varifrån kommer du? Och i det här vädret sedan!

Bärta kunde ej genast svara, men slog sina armar om väninnas hals och snyftade högt. En lång stund stodo de båda flickorna och höllo om varandra; de hade ej träffats sedan den dag, då de båda blevo döpta och förenade med församlingen. Då äntligen första överraskningen lagt sig, sprang Olivia in i kammaren och utropade:

- Mamma, mamma, vi ha fått storfrämmande:

Fru Sjöberg gick till kammardörren och yttrade:

- Drömmer jag, eller är jag vaken? och så följde ännu en omfamning.

Bärta ville nu berätta om orsaken till sin opåtänkta hemkomst, men fru Sjöberg, som upptäckt huru genomvåta hennes kläder och skodon voro, tillsade Olivia att genast taga Bärta med upp på sin egen kammare och se till, att hon fick på sig torra kläder.

Ack, invände Bärta, jag som har alla mina övriga kläder kvar vid stationen!

- Nå, så har väl jag mina hemma då, svarade Olivia, och de skola komma att passa dig precis.

Olivia följde nu sin väninna upp på vindskammaren, och fru Sjöberg tog själv itu med kvällsvarden, för vars snara anordning man nu fått en alldeles särskild orsak.

Allt var snart i ordning, och i kretsen av sina vänner satt nu Bärta och njöt av en god kvällsvard, medan man å ömse sidor berättade om de senaste veckornas växlande tilldragelser, och därvid lovade Gud för hans alltid uppehållande godhet. Både fru Sjöberg och hennes dotter tyckte det vara underligt, att Bärta ännu ej hade sport något om sin far. Rätta förhållandet var emellertid, att Bärta, allt från första stund hon inträdde hos sina vänner, haft sin far i tankarne, men av fruktan för att få höra något riktigt ledsamt, dröjde hon att fråga. Fru Sjöberg avbröt emellertid ett annat samtal och sporde:

- Nå Bärta, du tänker dig väl hem till pappa nu?

- Ack ja, hur skall det bliva? Jag törs ej tänka på den saken.

- Törs du inte! Men det är icke alls farligt, skall jag säga dig. Min tanke är att han skall bli mycket glad att ha dig hemma.

- Vad säger tant? Har pappa blivit omvänd?

- Det vågar jag icke säga, men faktiskt är, att han flera gånger har besökt våra sammankomster, om vilka han sedan lär ha uttalat sig vänligt. Han skall även vid flera tillfällen ha uttryckt saknad efter dig. Du måtte vist rätt ofta ha skrivit hem till honom eller hur?

- Jo, och bedit för honom sedan. Icke en dag har gått, utan att jag talat med Gud om pappa.

- Och jag tror, att Gud har hört dina böner.

- Tack käre Gud - då tror jag att jag springer hem i kväll.

Fru Sjöberg log.

- Nej, min lilla vän, det går naturligtvis ej an vid den här sena timman. Nu stannar du hos oss i natt, och i morgon är det tid att gå hem till pappa.

Bärta gav härtill sitt samtycke.

Ännu en stund fortsattes samtalet, varunder dock - till fru Sjöbergs och Olivias oro - Bärta började undergå en märkbar förändring. Hennes ansikte vart blekare, tankarne mera frånvarande och svaren orediga.

- Snälla Bärta, jag tror du blir sjuk, yttrade fru Sjöberg.

- Åh, inte just sjuk, men inte mår jag häller riktigt bra.

- Nej, nej, jag kan nog se det. Den här resan har sannerligen icke varit någon lustresa, det är säkert.; Hon fick väl byta om strumpor också Olivia?

Nej mamma, det kom jag icke att tänka på.

- Aj, aj, sådana barn.

Bärta och de av familjens medlemmar, som ännu voro vakna, förenade sig i bön till herren, varefter de båda flickorna gingo upp på Olivias kammare.

Bärta började skakas av riktiga frossbrytningar. Hon lade sig dock i hopp om att allt snart skulle bli bra igen, men det blev en svår natt för vår unga vän. Redan kl. fyra följande morgon gick Olivia ned och väckte sin moder klagande:

- Kära mamma, vad skola vi taga oss till ? Bärta är så sjuk, så sjuk.

Fru Sjöberg steg upp.

- Var det inte det jag fruktade. Käre Jesus hjälp oss nu! Det blir ingen annan råd, än du får gå bort till landstingsmannen och tala om alltsammans, Olivia.

Den goda frun gick upp till den sjuka, på vars panna och kinder feberglöden brände. Stackars vår unga vän! Överansträngning och förkylning hade hjälpts åt att lägga henne på sjukbädden. Där låg hon nu och talade i yrseln om sin fader och om flera av sina vänner.

Stormen fortfor att vräka fram över fälten, då Olivia med en schal över sina axlar trädde ut i mörkret för att gå den omkring en fjärdedels mil långa vägen till landstingsman Svenssons gård.

Svensson väcktes och fick utan omsvep veta allt. Stillatigande, men med dömande samvete, åhörde han meddelandet om sin dotters sjukdom. Så fort sig göra lät spändes hästarne för droskan, i vilken Svensson själv jämte Olivia satte sig upp, varefter drängen fick befallning att köra så fort som möjligt.

Då dagsljuset bröt in i den lilla vindskammaren, hade febern och yrseln lämnat den sjuka, som nu låg där fullkomligt redig men betydligt matt.

Då fadern anlänt, ledsagades han av fru Sjöberg upp till dotterns sjukrum. Dörren tillslöts efter honom av fru S., som ville lämna dem ensamma vid detta återseendets ögonblick. Även vi vilja förbigå de närmare omständigheterna vid detta sammanträffande. Vare det nog sagt, att förlåtande kärlek flödade från hjärta till hjärta.

Ett par timmar senare vilar Bärta i sitt eget hem, på sin egen mjuka bädd. Under tiden se vi hennes far gå fram och tillbaka i sitt rum med händerna i byxfickorna.

- Jaså, mumlar han för sig själv, den uslingen körde ut henne. Kanske visste han inte, att hennes far var landstingsman? Nå så kan han väl få veta det då. Oj, oj för en så'n drummel.

 



Project Runeberg, Thu Dec 20 01:52:34 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/gamaliel/11.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free