- Project Runeberg -  Gamaliels råd eller Den dåraktiga striden /
XII. Icke fåfängt

(1896) Author: John Wahlborg - Tema: Americana, Christian Literature
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

XII. ICKE FÅFÄNGT.

 

Den namnkunnige sångaren Sankey sjunger:

 

O, säg ett ord om Jesus,

Och vad han gjort för dig,

Ett ord som bringar glädje Och salighet med sig.

Ja, säg ett ord om Jesus,

Varhälst du än går fram,

Ett litet ord i kärlek,

Som pekar på Guds lamm.

 

Vilken behjärtansvärd uppmaning! Dock, det ar så svårt att tro på välsignelserna av »ett litet ord i kärlek, som pekar på Guds lamm ». Emellertid lova vi Gud av allt hjärta för varje exempel på, att även ett litet ord om Jesus kan bliva en orsak till frälsning. Bärta Svenssons enkla, varma vittnesbörd om frälsaren inför lilla Ingeborg v. T. verkade i denna unga själ en hunger efter nådens sanningar, som ej lät sig stillas ens av en gudsföraktande faders alla tänkbara förespeglingar. »Varför har jag ej förr hört om Jesus?» och »huru skall jag nu få veta mera om honom?» vore de frågor, som om och om igen ringde i detta barns själ. På allehanda sätt försökte hon leda sina föräldrars uppmärksamhet in på samma viktiga spörsmål. Utan att egentligen lyckas härmed, förorsakade hon dem dock allvarliga bekymmer med avseende på henne själv. Major och fru v. T. hade båda många och långa överläggningar om vad som vore att göra för att snarast möjligt kväva detta frö till andligt liv, som tycktes vilja spira upp i deras älskade lilla flickas hjärta. Slutligen kom herr von T. på en tanke, som, ju mer han begrundade den, syntes honom allt lyckligare. Familjen var nära besläktad med en doktor E-nd och hans maka i Stockholm, vilka ägde två små flickor av omkring samma ålder som lilla Ingeborg. Till denna familj ville nu majoren sända sin dotter för en tid, i hopp om att hon där skulle, med sina små kusiner som lekkamrater, bland huvudstadslivets många förströelser för alltid upphöra med sina underliga frågor.

Så snart friherrinnan samtyckt till sin makes plan, meddelade sig denne genast med nämnde släkting i Stockholm i ärendet och hade nöjet att med omgående mottaga doktor E-nds svar, som innehöll ett beklagande av lilla Ingeborgs »sjukdom» jämte en varm anslutning till majorens plan, vilken doktorn hoppades säkert skulle leda till åsyftat resultat. Lilla Ingeborg var således hjärtligt välkommen, och de små kusinerna skulle bli så förtjusta att få ha henne hos sig.

Högeligen uppmuntrade av detta släktingens brev, påskyndade herr och fru von T. med raskhet förberedelserna för dotterns förflyttning till Stockholm, dit hon efter några få dagar följdes av sin modern vilken senare dock snart återvände till X-köping.

Så hade då den bålde majoren i vrede kört bort från sin dörr henne, som burit vittnesbördet om Kristus in i hans hem, och därtill hade han nu i kärlek och sorg aflägsnat från hemmet sitt eget av Guds ord fattade barn. Nu skulle han väl kunnat njuta lugn och ro för en tid? Men nej. Hans själslugn var brutet. Guds heliga ande hade börjat ett verk i detta hus och han skulle även fullborda det. »Pappa varför har du ej talat med mig om Jesus?» denna fråga hade ej med lilla Ingeborgs avlägsnande upphört att ljuda i den trotsiges själ. Oaktat alla ansträngningar i avsikt att avvisa de besvärande, allvarliga inre förnimmelserna, nödgades den stolte mannen tillstå inför sig själv, att han kommit under inflytande av en makt, som var starkare än han själv; och att denna makt var Guds nåd och ande, som ville förmå honom till syndabekännelse och bön, lärde han likaledes rätt snart förstå. Så gingo dagar och veckor, allt under det väckelseropen ljödo allvarligare inom von T:s bröst. Det dröjde ej länge innan friherrinnan delade sin makes själsbekymmer, vilka snart hos dem båda övergingo till verklig nöd. En afton hade de varit inbegripna i ett allvarligt samtal om det tillstånd, i vilket de befunno sig, då en händelse, som på visst sätt bragte dem till ett saligt avgörande inträffande.

Vägg om vägg med majorens bodde en sånglärare, direktör Linder, som i sin bostad brukade giva sånglektioner. I afton skulle en nybildad manskör sjunga för herr L. Majoren som på flera nätter ej kunnat helt överlämna sig åt vilan, beslöt att gå tidig till sängs i afton. Han lutade sitt huvud mot kudden, besluten att för en gång helt att somna från de tärande bekymren. Icke många ögonblick hade han så legat, förr än han märkte, att man inne hos herr Linder började samlas till sångövning. Till en början kände han sig högeligen missnöjd över att på detta sätt bliva störd, men efter några få ögonblick beredde han sig att uppmärksamt lyssna till den blivande sången. Ägande en förnimmelse av att man därinnanför ställde sig upp för att börja, satte sig majoren upp i sin bädd, lutade sitt huvud mot väggen och lyssnade, varunder han tydligt hörde följande sång sjungas med en sällspord värma och i god takt.

 

»Vad är den kraft, vad är den makt,

Den kristna riddarskarans prakt,

Den skärm, den sköld, den borg för hären,

De blanka, slipade gevären,

Som aldrig föllo ned till jord?

Det är Guds ord, det är Guds ord.

 

Vad är som ett tveeggat stål,

Som aldrig något motstånd tål

Och intet pansar utestänger,

Men genom själ och anda tränger

Och egen vanmakt känna lär?

Det är Guds ord, Guds ord det är.

 

O, kom med kraft, o, kom med liv,

Vårt hjärtas riddarrustning bliv!

Den lilla skaran för ur striden.

Dess kämpar längta efter friden,

Till himlen från en stridfull jord.

Kom, för oss du, Guds helga ord!»

 

Klart och tydligt hörde herr v. T. varje ord av denna sång och det tycktes honom som hade sångarne blickat in i djupet av hans eget innersta och därefter valt denna sång just för hans räkning. Vad av motstånd hade han icke de senaste veckorna utvecklat emot Guds ord och ande, och under allt hade blott hans egen vanmakt trätt allt tydligare i dagen. Det blev en mer än vanligt orolig natt för den allt böjligare vordne mannen. Halvt drömmande, halvt vaken, tyckte han sig ständigt höra de triumferande orden: »Det är Guds ord, Guds ord det är». Då han följande dag stigit upp ringde samma segervissa sång i hans öron: »Det är Guds ord, Guds ord det är». »Guds ord», mumlade han för sig själv och likasom därtill tvingad av en övernaturlig makt, grep han från en hylla en bibel, vilken han lika ofrivilligt slog upp, varvid hans ögon föllo på den 14 versen i Dav. 48 ps.: »Giv efter och besinna, att jag är Gud». Såsom denna stund talade av Gud själv, föllo dessa ord förkrossande på majorens i nöd stadda själ. Det var således omöjligt att längre spjärna mot udden. Evighetens hela allvar trängde honom inpå livet. Såsom fordom Saul föll han på sitt ansikte och bad, bad om ljus, bad om nåd att tro sina synders förlåtelse. Det dröjde inga dagar, men väl timmar, innan von T. erfor frälsningens visshet i sitt hjärta. Då ljus äntligen uppgått och han, som i tusende fall låtit sin nåd rikligen överflöda, framstod för den bevekte mannens själ såsom den himmelske kärleksfulle fadern, då vart friden outsäglig och den så rikligt benådade kunde endast ofullständigt tolka sin lycka för sin hustru. Denna blev djupt gripen av sin makes omvändelse; hon kunde nu blott låta sitt huvud falla mot hans manliga bröst och under tårar suckade: »O, att även jag kunde säga att jag vore ett Guds barn!»

På aftonen samma dag sutto majoren och hans fru i den senares eget lilla arbetsrum och samtalade vid en uppslagen bibel. Majoren sökte, efter det sparsamma ljus han ännu ägde i de heliga frälsningssanningarna, förmå sin hustru att barnsligt och förtröstansfullt omfatta Jesus Kristus såsom det enda medel till frälsning. Steg för steg hade han tillfredsställelsen se sitt arbete krönas med framgång. En god stund hade de så fortsatt, då deras samtal hastigt avbröts vid brevbärarens inträde.

- Från Stockholm, utropade v. T. då han fått brevet i sina händer.

- Och från vem där, min vän?

- Från d:r E-nd, - jag känner så väl hans stil.

- Då få vi veta om Ingeborg. Skynda dig och läs!

Majoren bröt brevet och låste;

 

Bästa bror!

 

Jag har inga glada nyheter att meddela, men det är icke desto mindre min plikt att nu skriva. Edra och våra förhoppningar, med avseende på Ingeborgs tillrättaförande, synas bliva om intet. För en stund sedan kommo mina egna flickor och ställde till mig en hel hop besynnerliga frågor om Gud och Jesus. Jag förstod, att Ingeborg hade talat med dem i dessa ämnen och kallade därför genast på henne. Huru häpen blev jag icke' då hon nu sade sig bestämt veta, att hon var ett »Guds barn». Det hela har gått till så här: Jag har nämligen ej kunnat förhindra att barnet sammanträffat med en kusin till min hustru, en fröken B medlem ar metodistsamfundet och lärarinna i sin församlings söndagsskola. Det är under hennes inflytande, som flickan insupit sina besynnerliga meningar. Jag är å edra vägnar djupt ledsen över vad som hänt, men kan ej göra annat än härmed underrätta eder om förhållandet och inväntar nu svar om vad vi ha att vidare göra. - - - - -

 

Vänskapsfullt

E-nd.

 

Föräldrarnas känslor efter genomläsandet av detta brev kunna lättare tänkas än beskrivas

- Låt oss skriva efter henne genast, utropade friherrinnan.

- Skriva? Nej det går för sakta. Vi telegrafera... Ack den E-nd, han förstod ej, vilken glädje han skulle bereda mig med detta brev.

Femton minuter senare lät herr v. T. telegrafen spela.

* *

*

Ingeborg v. T. är åter i sitt hem, vars lilla »solstråle» hon nu mer än någonsin är. Åter se vi familjen samlad i friherrinnans arbetsrum. Det är en afton några dagar före jul. Lilla Ingeborg berättar en hel del minnen från sin vistelse i Stockholm. Föräldrarna höra och glädjas.

- Vet du, mamma, yttrade majoren till sin hustru, vad jag nu tänker på?

- Nej, det vet jag inte.

- Jo, jag tänker på en viss person, som nu, om någonsin, borde vara hos oss.

- Undrar just, vem det kan vara.

- Jo, jag menar den, som på visst satt varit medlet i Guds hand till allas vår frälsning.

- Ack ja, Bärta, suckade friherrinnan. Tänk om hon skulle vilja förlåta och komma tillbaka till oss!

- Jag skriver redan i afton och beder henne därom, sade majoren och reste sig upp.

- Ja, gör det och hälsa henne så innerligt från mig.

- Och från mig med pappa, ropade lilla Ingeborg.

 



Project Runeberg, Thu Dec 20 01:52:34 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/gamaliel/12.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free