- Project Runeberg -  Gamaliels råd eller Den dåraktiga striden /
XIII. Herrens högra hand kan allt förvandla

(1896) Author: John Wahlborg - Tema: Americana, Christian Literature
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

XIII. HERRENS HÖGRA HAND KAN ALLT FÖRVANDLA.

 

Under de två eller tre veckorna, som följde närmast efter Bärta Svenssons återinträde i föräldrahemmet, såg det stundom betänkligt ut med avseende på hennes sjukdom. Men efter denna tid vidtog - tack vara läkarens dugliga behandling och landstingsmannens nya hushållerskas förträffliga vård - tillfrisknandet, och en dag i julveckan tilläts den unga flickan att lämna sjukbädden, något varöver icke allenast fadern utan även tjänarne mycket gladde sig.

Omsorgsfullt inlindad i filtar, finna vi henne således sittande i sitt rum framför en flammande brasa, då hennes fader inträdde med ett brev, vilket redan väckt hans nyfikenhet, emedan det var avstämplat i X-köping. Med en ingalunda helt och hållet behaglig sinnesrörelse mottog Bärta brevet, som hon med darrande hand bröt. Då hon första gången läst det från början till slut, kunde hon endast förvånas och tvivla. Brevet, som var skrivet av majoren, innehöll den allra enklaste och ödmjukaste skildring av familjen von T:s omvändelse till Kristus och slutade med en sant uppriktig anhållan, att Bärta ville förlåta den oförrätt hon lidit och snarast möjligt komma tillbaka för att återinträda i familjens tjänst. Då Bärta ännu en gång genomläst brevet, hade varje tillstymmelse till tvivel vikit bort. Här förelåg ju blott en ny bekräftelse på, att Gud skall ha de starka till rov. Herren hade hört sin tjänarinnas bön och med vanlig givmildhet hade han beskärt henne långt utöver, vad hon kunnat bedja eller tänka. Då vår vän började se saken i detta ljus, kände hon sitt hjärta fyllas av den innerligaste glädje och tacksamhet, och ur djupet av sitt inre lovade och prisade hon Gud, som så i sin stora barmhärtighet kan allting förvandla.

Fader Svensson hade under tystnad, men med stigande nyfikenhet lagt märke till de växlande uttrycken i dotterns ansikte, och då hon äntligen räckte honom brevet med löfte att även han fick läsa, grep han det med otålighet.

- Nå vad säger pappa nu ? sporde Bärta, då hennes far efter slutad läsning med en betydelsefull min, stack brevet åter in i kuvertet.

- Ja ja, det där låter ju förstås inte så illa, men i alla fall så spelade han mig ett fult spratt, då han körde ut - - - - -

- Icke ett ord mera om den saken pappa, icke ett ord. Den där händelsen hjälpas vi åt att glömma. Såg du inte så innerligt han ber mig om förlåtelse!

- Nå ja, det må nu så vara, men - - ja, ja, jag vill ju inte vara omöjlig. - Men, hur var det, de bedja ju att få dig tillbaka?

- Ja pappa; de göra det, men - och ett allvarligt, bönfallande uttryck drog över det väna anletet - nu vill jag nog hälst stanna hos dig.

- Nå, än se'n då? Tror du att - även om du ville resa - jag tilläte dig! Nej, min flicka, härefter släpper jag dig icke ifrån mig i brådkastet, förklarade fader Svensson med behörigt eftertryck.

Bärta svarade ej; om icke svaret låg däri, att hon med båda sina händer fattade faderns ena, tvingade honom att flytta sin stol närmare henne, varefter hon lät sitt matta huvud falla till hans breda bröst.

Då de så suttit en god stund, lyfte Bärta hastigt upp sitt huvud:

- Pappa utropade hon, jag fick just nu en lycklig tanke.

- Låt höra då, mitt barn.

- Jo, majorens behöva bestämt en flicka och Olivia Sjöberg skulle säkert passa; jag har lust att skaffa henne dit.

- Tror du då, att de skulle vilja ha henne?

- Ja, det tror jag, om jag rekommenderar henne

- Nå ja, man pliktar ju inte för det man försöker.

Men pappa, tror du jag skulle kunna få träffa Olivia redan i morgon förmiddag för att få samtala med henne i det här ämnet?

- Nog skall jag styra till det bästa med den saken - - men nu, mitt barn, måste du gå till sängs för att kunna vara kry i morgon.

Då morgondagen kom, kunde Bärta uppstiga från sin vilobädd med betydligt stärkta krafter, och på de kinder, som så länge burit den bleka färgen, steg i dag en högre rodnad. Olivia Sjöberg inträffade hos sin väninna fram på förmiddagen. Ömsesidiga, hjärtliga hälsningar utbyttes, varefter Bärta började samtalet med att fråga:

- Nå Olivia, har du icke tänkt på att snart taga dig någon plats?

- Jo, mamma säger, att till våren måste jag ut, men i vinter behöver hon mig hemma.

- Jaså, till våren. Nå vad skulle du säga, om jag hade en bra plats i beredskap åt dig?

- Att du vore den snällaste, raraste och godaste flicka i hela världen - men skynda dig och säg vart du tänker skicka mig!

- Till major v. T. i X-köping,

- Han som körde ut dig?!

- Just han.

- Men han kör naturligtvis ut mig också.

- Det är just det han icke gör.

- Men jag är ju också en kristen.

- Ja, och därför ska' du dit; det är just sådana han nu mera vill ha.

Härefter förtäljde Bärta för sin väninna om familjen von T:s omvändelse och lät henne till yttermera visso läsa majorens brev.

- Och du har således fått vara medlet i Guds hand till deras omvändelse, sade Olivia med ett visst heligt avund, då hon visste allt.

- Det är kanske väl mycket sagt, svarade Bärta, men jag har åtminstone fått vara med och göra något.

- Och detta är nog för att göra mig outsägligt lycklig. - Ack ja, det tror jag. Give Gud, att även jag kunde vara till någon välsignelse, i händelse jag skulle komma dit!

- Det skola vi hoppas. Men tror du nu, att din mamma skall giva sitt bifall, om jag kan träffa överenskommelse med majoren angående dig? - Alldeles säkert. - Då skriver jag redan i dag. - Gör som du vill! - De båda flickorna böjde sina knän i ett varmt och innerligt bönemöte, varefter de skildes åt.

* *

*

Vi ha redan nämnt huru fader och tjänare gladde sig åt Bärtas tillfrisknande. Ingalunda mindre glada voro församlingens medlemmar över att åter ha den avhållna trossystern ibland sig. Hennes krafter voro ej heller fullt återställda, förrän hon med liv och lust började deltaga i verksamheten. Häri ägde hon numera icke allenast sin faders medgivande utan även hans kraftiga understöd.

Såsom vi berättat i ett föregående kapitel, blev församlingen på grund av ett kommunalstämmobesluts mellankomst uppsagd från godtemplarsalen, där hon som bekant de flydda åren haft sina sammankomster. Denna uppsägelse trädde i kraft kort efter Sjöbergs död. Knappt var begravningen överstånden, förr än några församlingsmedlemmar förberedde åtgärder för Sjöbergs stugas inköpande till predikolokal. Så snart enighet om saken var vunnen inom församlingen, gjordes försöket, som lyckades utan nämnvärd svårighet. Då affären så långt var klar, hade man att tänka på inredning. Man beslöt att stugan, som bestod av en rymlig verkstad, ett stort kök och en mindre kammare, skulle komma att innehålla en enda stor hörsal samt vaktmästarebostad, bestående av ett mindre rum och kök; vilken befattning och bostad fru Sjöberg på förhand tillförsäkrades. Det hela skulle helt naturligt bli förenat med rätt dryga omkostnader, men var och en beslöt att göra sitt bästa för företagets underlättande. Sedermera hörde man »glunkas» om, att landstingsman Svensson och patron Rydkvist skulle ha understött företaget med en icke ringa hjälp.

Emellertid skulle man under själva vintermånaderna ha sina bönemöten här och där i gårdarne och först på våren börja inredningsarbetet.

Denna vinter blev en välsignad tid för den lilla församlingen, i det att Gud lät en sakta nådesvind susa fram bland ortens befolkning. Många voro de, som under denna tid blevo födda på nytt till ett levande hopp i Kristus Jesus.

 



Project Runeberg, Thu Dec 20 01:52:34 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/gamaliel/13.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free