Vintern har rasat ut och vårsol ler över land och sjö. Hennes blida strålar lysa in genom ett fönster till ett rum i major von T:s bostad i X-köping. Därinne sitta tvänne damer, den äldre är friherrinnan v. T. och den yngre som för blott en liten stund sedan anlänt är Olivia Sjöberg. Olivia är trött efter resan och känner icke liten saknad efter det hem, hon nu för första gången lämnat. Friherrinnan, som trott sig förstå hennes sinnesstämning, söker i de vänligaste ordalag intala henne mod och bringar henne de hjärtligaste försäkringar, att hon är välkommen.
- Men nu gå vi och hälsa på majoren, yttrade friherrinnan och bjuder Olivia följa sig.
Den unga flickan vet väl, att hon ingenting har att frukta för, och likväl känner hon sig helt underlig till mods, då hon går att sammanträffa med denne sin nye husbonde. Då damerna inträda i herr von T:s rum, reser sig denne och går emot dem. Fattande Olivias hand, hälsar han henne hjärtligt välkommen och ber henne försöka trivas väl i det hus, som Gud så rikligen välsignat genom en av hennes väninnor. Sedan även lilla Ingeborg haft tillfälle hälsa henne välkommen, drager sig Olivia tillbaka till det henne anvisade lilla rummet, där hon, knäböjande inför Gud, frambär sina både nya och gamla vänner i en brinnande förbön.
Låt oss återvända till Bärnhult! Härlig vår har följts av strålande sommar. Det är midsommarafton, solen har överskridit sin middagshöjd och låter oss nu skåda den vackra dalsänkning, vari den lilla kyrkbyn är belägen i skön belysning. Där borta ett stycke till vänster om kyrkan se vi baptisternas nya samlingshus. Nyligen rödfärgat, ter det sig enkelt och inbjudande. Vi göra en titt dit in. Höga röster ljuda oss till mötes därifrån redan på avstånd. Då vi komma närmare, märka vi att där råder brådska både inne i och utomkring kapellet. Några steg från ingången ligger en väldig hög avhuggna björkar. En ung man håller med svett och möda på att resa en väldig björk på vardera sidan av trappan. Vi träda in genom dörren och finna inredningen ändamålsenligt verkställd.
Talarstolen är för tillfället intagen av - Bärta Svensson. Strålande av levnadslust står hon där, icke för att predika, men för att kommendera. Och dessa, över vilka hon kommenderar, äro ett tiotal unga män och kvinnor sysselsatta här och där i kapellet.
- Nej, gossar, säger hon, de där björkarne passa icke ihop; de få lov att vara lika stora; låt den där och den där byta plats, så blir det bra... Hur ha'n I det med kransarna, flickor? Vi få lov att skynda på med bindningen. Kl. är halv tre och kl. sju börjar fästen. Vi ha mycket att göra innan dess. Dessutom vilja vi väl alla vara närvarande vid dopförrättningen kl. sex... Har tant Sjöberg fått kaffekopparne från handelsboden än? Kom ihåg, att vi duka bordet före fästens början... Den stora aralian ställa vi mitt på bordet och myrten här på talarestolen.
Längre fram på eftermiddagen se vi en trilla, dragen av en liten svart springare, rulla fram ur skogsbrynet därborta, norr om kyrkbyn. I trillan åka tvänne män, av vilka den ena är nämndeman i Sätra, som ock tjänstgör som skjutsbonde; den andra är Bärnhults nya kyrkoherde, vilken skall installeras i sitt ämbete i morgon.
- Ja, nu äro vi snart framme, yttrar skjutsbonden, då de få syn på kyrkan och prästgården.
- Ja, jag ser, svarade kyrkoherden, - Men hör nämndeman, varifrån kommer allt folket, som går där utmed åstranden?
- Jag är rädd, att jag gör kyrkoherden ledsen, om jag talar om det, men kyrkoherden får nog i alla fall veta huru det förhåller sig. Se det är så, att här i församlingen finnas rätt många baptister, och de ha i dag haft dopförrättning. Det är till och med en landstingsman Svensson, som blivit döpt.
- Såå. Det gör mig icke alls ledsen. Vem har månne tjänstgjort som dopförrättare?
- Det har en gubbe, som de kalla »farbror Jansson», och han lär för övrigt ska flytta hit nu för att bli föreståndare för deras församling.
- Jaså, jaha, skadar inte det. Jag hoppas det skall bli arbete för både honom och mig här.
- Så kanske kyrkoherden ser ett nytt hus därborta till vänster om majstången - ja det vill säga det är inte precis nytt, fastän det ser ut så.
- Jaha, jag antager nämdeman menar det där, framför vilket de ha rest upp ett par stora lövruskor.
- Just det. Det är deras nya lokal, eller »Betel» som de kalla det. De skola ha invigningsfäst där i afton.
- Blir bättre och bättre kan jag höra.
- Kyrkoherden tycks inte taga det så hårt, märker jag. Nå väl, jag tänker ock det skall gå lättare för kyrkoherden att få slut på dem, men för Ekberg gick det just som klent.
- Skulle helt säkert gå lika dåligt för mig; men, ser nämdeman, jag tänker låta baptisterna vara i fred
- Ja-a-så-å!?
- Jo, det är just, vad jag tänker göra. Jag vill med avseende på dem lyda Gamaliels råd.
- Och hur var det?
- Jo så här:
»Befatten eder icke med dessa män och låten dem vara; ty är detta verk av människor, så skall det varda om intet; men är det av Gud, så kunnen icke göra det om intet; sen till, att I icke mån finnas strida mot Gud själv».
Att lyda detta råd anser jag vara klokt, tillade kyrkoherden.
- Ja, ho vet sa' nämdeman och höll framför prästgårdstrappan.
