Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tullar och tullnärer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utlandet exporterade varor. Denna brukade sedan äldre svenska tider förvaltas direkt av kronan, under det landtullen ofta utarrenderades. Vidareförekommo "kvarntullen", pålagd 1625 för hållande av en ständig krigsmakt, "saltlicensen", vilken utgick med två daler på varje tunna salt som köptes, och slutligen "gränstullen", varmed förstods en umgäld för över
landgränsen in- eller utgående varor.
I Göteborgs privilegier hade Gustaf II Adolf uttryckligen bestämt, att inga från den nya staden ut- eller ingående skepp skulle vid Älvsborg få stoppas och undersökas, utan skulle detta ske i stadens hamn och vid portarne av "beställde tullnärer och brokikar". Desslikes erhöll staden fri handel under sexton år, utan tull och licens; men detta gällde endast de som hade borgarrätt i staden. Främlingar, som ej voro borgare, och som in- eller utförde varor, skulle betala tull, hälften till staden och hälften
till kronan.
Staden ålades emellertid att, trots tullfriheten, bygga tullhus, vilket också anlades vid stora hamnkanalens utflöde i älven och var färdigt, när tullbeskattningen efter frihetsårens slut med all stränghet började tillämpas.
Stora sjötullen var kronans viktigaste inkomst, men hon kunde också lämna litet från sig av denna till städerna i form av den s. k. tolagen. Denna med tullumgälderna till staten sammanhängande och stapelstad tillfallande avgift av utländska varor, som in- eller utfördes, fick Göteborg
börja uppbära år 1638 med en proc. på utgående varor, varförutom staden fick förmånen lägga tolagsavgift även på inländska varor. Borgerskapet, som ju mest bestod av köpmän och hantverkare, klagade emellertid hos regeringen, att de först måste betala stora sjötullen och sedermera tolag till staden, men svaret blev: “den som vill bo i en stad, måste hjälpa där något till.“
Klagomålen på tolagen kunde ju vara berättigade i en tid, som betungades av allahanda umgälder, men man får ock erinra sig att tolagsmedlen kommo stadens nyttiga inrättningar till godo, såsom fattigvården, barnhuset och inkvarteringen, för att nu inte nämna kyrkorna och börsen.
För att kunna genomföra ett strängt tullsystem var det nödvändigt att fullt tillämpa den grundsats om städernas uteslutande handelsrätt, som de svenske styrande alltsedan slutet av 1200-talet sökt göra gällande.
Det var ej blott för att främja handelns uppkomst, som gamle kung Gösta utfärdade sina stränga bestämmelser mot “landsköp“, vilket innefattade förbud mot handel på landet. Det var enligt hans egen uppgift lika mycket för att ej allt för stor arbetskraft skulle dragas från jordbruket. Men det var nog också därför att tullumgälderna lättare kunde utkrävas vid stadsportarne. Under Gustav II Adolfs regeringstid skärptes dessa bestämmelser och de nådde sin höjdpunkt i befallningen till kronobetjäningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
