Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gamla tomtnamn. Bostäder och vägar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
än de underligaste utsprång och frontispicer, än tvåvåningshus av
förnämare prägel, skymtande fram mellan lindar och almar. Det är ett stort
bisarreri.
Vad själva Allmänna vägen beträffar, var den i forna tider förskräckligt
illa underhållen. Den var mer än lovligt lantlig, utan trottoarer, med
djupa diken å ömse sidor. Vägens underhåll var, har en gammal berättare
meddelat, före Majornas införlivning med staden delat på hemmanen i
Örgryte socken och tillgick på det sätt, att en gång om året påkördes en
mängd sand, vilket vid inträffande regnväder gjorde vägen nästan otrafikabel.
Man fick bokstavligen vada i modden, som gick långt upp på benen;
oftast måste man gå långt förbi det hus man skulle besöka för att uppnå
ett ordentligt “vadställe.“ Under promenaderna hände det icke sällan,
att man vid dikeskanterna mötte betande hästar och kor samt smällfeta
svin, vilka noga undersökte avskrädeshögarna i dikena. Sommartiden
spredo dessa diken en förskräcklig stank.
Om somrarna gick det an. Vintrarna voro värre. Att gå Allmänna
vägen sedan mörkret fallit på var till och med riskabelt. Gasbelysning
fanns ej på den tiden; att förse gatorna med annan belysning ansågs
vara ren lyx. Man måste således taga lyktor med sig, och en större
familj ägde vanligen ett helt förråd av dylika. Stundom var vägen blockerad
flera dagar efter starka snöfall. Efter töväder och frost bildades isgator,
som voro rent av livsfarliga. Ordningsmakten fanns knappast mer än till
namnet. Och huru pöbeln, säckbärar- och brädgårdsarbetarlagen, härjade
har jag förut beskrivit.
Idyllerna hade således sina avigsidor. Men trots dessa låg det ett
visst behag över samhället. Där inte armodet grinade allt för starkt
strömmade känslan av hemtrevnad redan på långt håll emot en; där var
fridfullhet och lantlighet. Det hela lyste av ljus och grönska. Det låg
fägring över vardagligheten. Och det är med vemod man ser denna
idyllernas värld utplånas.
Årtionde efter årtionde trotsade de krokiga gränderna, de övermåttan
pittoreska hagarna och husen den anryckande storstaden, som skoningslöst
erövrar områdena utanför gränserna, utplånar och förvandlar. Länge stod
det gamla samhället emot, men det måste ge sig. Det låg i vägen för
modersamhället, vars utveckling och modernisering gå på med jättesteg.
Det nya Göteborg ville västerut, lika väl som åt öster och söder, nya
blodströmmar ökade samhällets styrka, tusende sinom tusende nya
människor krävde nya bostäder, följaktligen dugde inte den föråldrade
samhällstypen.
Majorna gick omdaningens tid till mötes. Före 1880-talet var förstaden
vanlottad på kommunikationsleder. Men så anlades Karl Johansgatan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
