Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bäckska gården
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
smårutade vindsfönstren, fasadens utbyggda trappa med sina enkla räcken och
den smala förgården med buskage och staket ge gatuperspektivet sin
säregna gammaldags prägel.
Viker man runt om gavelknuten vid Bäckens gata och träder in genom
porten, där krokarna efter den forna pundvågen ännu hänga i taket och
där stenläggningen är lika knagglig som på farfars fars tid, slår den rätta
gammaltidsstämningen i högre grad emot en. Där är husets baksida,
som med sin röda färg skulle stämma så bra med bakgrunden, om man inte
satt dit en förstugukvist av nyare datum. Där äro de åldriga gårdslängorna,
också röda, med magasin, bodar och vagnslider. Och där är staketet,
som stänger husets trädgård och avgränsar en värld för sig med en prägel
av stilla småstadsfrid.
Jag minns den trädgården från barnaåren. Det var ett paradis på
gränsen mellan stad och land. Jag minnes de härliga fruktträden, de
gyllene äpplena och körsbären, vilka lyste som rubiner mellan lövverken.
Jag minnes lindgrottan, över vilken inskriptionen Här försvinner alla sorger
lyste på långt håll, och de stora almarna, mellan vars kronor en
utsiktsplatå var byggd och varifrån man hade trädgården och nejden i ett slags
fågelperspektiv. Jag minnes det lilla förtjusande lusthuset nedanför berget
vid mittelgångens slut, lusthuset med sina kolonner och sin vackra inskrift
över ingången: Goda vänner trivas här. Jag minnes stenterrassen ovanför
på berget, till vilken ledde en trappa och från vilken man hade den mest
hänförande utsikt över älven, inloppet och fjordarna.
När jag nu en solklar septemberdag träder in i den gamla trädgården,
är mycket annorlunda. Kryddlanden bära vissna blad, gångarna äro
oordnade och fyllda av bråte, blomsterrabatterna äro skövlade, poesin är
borta. Men det gamla lusthuset står kvar, pietetsfullt vårdat. Jag sätter
mig ned och lyssnar till morgonvindens sus i de gamla kronorna.
Almarnes gulnade blad falla ett och ett till jorden, medan en ensam fågel
sjunger höstens sorgsna visa.
Jag lyssnar och drömmer mig tillbaka till flydda tider. Jag ser den
gamla trädgården i ett förklarat högtidsljus. Jag ser unga människor vandra
över gångarnas sand. Jag ser blomlanden lysa av sommarens prunkande
fägring, medan solkantade skyar segla på en ljusblå himmel och vindarna
susa under gröna valv. Jag hör glada röster från lusthusets fönster och
ser flickor i schäferhattar, vackra som sommardagen, le och skalkas, medan
trädgårdens första körsbär försvinna över läpparna. Jag ser robusta män.
medelålders och gamlingar, fägna sig åt läckerheterna i glas och krus, i
det de njuta några sorgfria timmar. Allt detta förnimmer jag, men vaknar
plötsligt vid ljudet av grova röster. Det är grundgrävarna, som begynna
sitt arbete. Det skall byggas på det gamla, hittills fridlysta området. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
