- Project Runeberg -  Det gamla Göteborg. Lokalhistoriska skildringar, personalia och kulturdrag / Del 1 /
146

(1919-1922) [MARC] Author: Carl Rudolf A:son Fredberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjöfarten

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

natt de båda fosterbröderna Orvar Odd och Hjalmar, och här lurade
vikverarne på krämarskeppen, när de stävade upp mot Nordre älvs mynning
för att möta köpmännen i Kongahälla.

När stora, svarta fåglar svävade in från havet, blev det livligt ombord
på drakskeppen, ty då voro krämarskutorna i annalkande. I den tiden
höllos nämligen korpar i fångenskap på fartygen, vilka vid en viss
tidpunkt släpptes lösa för att få landkänning. Återkommo icke fåglarne till
skeppen, kunde man när som helst få land i sikte.

Det gällde nu för främlingarna att smyga sig in mellan skären upp
till Nordre älvs mynning, ty överraskades krämarflottiljen av en manstarkare
fiende, voro liv och skutor och last prisgivne åt vikverarne. De nådde
aldrig köpstaden. Om vän eller främling, rönte de samma öde.

Dessa plundringar oroade sjöfarten och handeln långt in i medeltiden,
liksom man envist bevarade den urgamla strandrätten, enligt vilken allt
som av vågorna drevs upp på stranden hörde strandägaren till. De
skeppsbrutne, som lyckats rädda sig i land, gjordes till trälar, och det var icke
ovanligt, att man under stormväder tände upp eldar vid farliga ställen
för att locka fartygen i fördärvet. Köpmännen måste givetvis utrusta sina
skepp därefter och bemanna dem med vapenföra män, vilka emellanåt
besegrade rövarne. Så fasttogo köpmännen en gång 1292 ett helt
fribytareband vid Marstrand och förmådde konungens domhavande att låta
avrätta dem.

Den livliga sjöfarts- och handelsrörelsen vid Brännöarne omtalas i
fornsagorna och man har en tradition, att de nordiska konungarna
sammanträffade vart tredje år vid dessa öar, för att avhandla sina inbördes
angelägenheter och, som det hette, sätta frid för sina riken. Ett sådant möte
omtalas på Hakon den godes tid, 938—963, men senare flyttades
konungamötena till Kongahälla.

All den forntida handeln och sjöfarten stod, som bekant, under
helgonens beskydd och de sjöfarandes i Kongahälla specielle skyddspatron
var Sanct Nikolaus, inför vars träbeläte de gjorde sin andakt vid utfarten
och hemkomsten. Såsom varande det fattigare folket bodde sjömännen
inte i själva staden utan på andra sidan älven eller Hisingen, där en
angränsande socken fordom kallades de sjöfarandes socken. För övrigt
funnos pålbryggor litet varstädes vid Nordre och Göta älvar, ty varje
välbeställd bondgård hade den tiden sitt eget lilla fartyg.

Efter hanseaternas föredöme tryggades sjöfarten så småningom genom
lagstiftning, och skeppsredare och skeppare, vid denna tid ofta förenade i
samma person, fingo sina skyldigheter och sin rätt bestämda. Matros fick
ej avskedas, förr än han tre gånger blivit utesluten från besättningens
måltider, och om lotsarne stadgades, att de skulle erhålla kost av skepparen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:49:59 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/gamlagot/1/0146.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free