Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sågens senare öden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den forna Sågalléns plats intages numera av Såggatan, vilkens namn
bestämdes 1882 samtidigt med Karl Johansgatans. Gå vi den förra gatan
upp till Allmänna vägen, ha vi på höger hand en liten nätt byggnad, som
inrymmer Majornas småbarnsskola efter avflyttningen från dess föregående
lokal vid Allmänna vägen. Näst intill, i hörnet av Sågallén och Allmänna
vägen, låg fordom Majornas gasverk, vilket tillkom 1864 med anledning
av den tidigare erbarmliga belysningen av gatorna, vilken inte ens gjorde
skäl för namnet. Anläggningen utfördes av den engelska ingeniören Henry
Beatley, vilken åtog sig enligt kontrakt att bekosta anläggningen med
tillhörande rörsystem och lyktor. Priset för gasen bestämdes i fråga om
gatubelysningen till 4 kronor, i fråga om så väl utvändig som inre
belysning av allmänna hus och lokaler till 5 kr. och i fråga om enskild
gasbelysning till 6 kr., allt för 1000 kubikfot gas. Kontraktet gällde i 15 år
från och med 1865.
Till en början hade stadsdelen 50 gaslyktor, men år 1877 hade antalet
stigit till 102.
Verket sköttes emellertid illa och när staden år 1879 inköpte gasverket
för 34,000 kr. av de engelska intressenterna, vilka övertagit detsamma
efter Beatley, såg det mest ut som en ruin. Sedan dess har Majornas
gasrörnät varit sammanknutet med den övriga stadens.
På andra sidan Sågporten låg och ligger än, fast nu vid Såggatans
början, ett litet oansenligt tvåvåningshus. I detta bodde några år ett
mycket bekant original, gemenligen kallat “Almanackan". Det var en
underlig gammal man, vars yttre genast fångade uppmärksamheten. Vinter
och sommar var han iklädd samma gulgråa, slitna och tunna
mollskinnskläder. På fotterna bar han ett par kolossala träskor och på armen ett
knyte. Ansiktet var gult, liknande pergament, och långt vitt hår omgav huvudet.
Dagligen företog han, i hetta och strängaste köld, långa färder till
Klippan i väster och Gamlestaden i öster. Under dessa promenader
stannade han på varje vattenpost som låg i hans väg, i kretsgångar mätte
han väglängden från gathörn till gathörn, och det torde ej funnits någon
trottoar i staden, vars stenantal han ej hade reda på. Men mötte han
på sin stråt ett par pinnar som lågo i kors, gjorde han långa omvägar
kring desamma och återvände slutligen dit för att med ett par djärva
ansatser hoppa jämfota över dem. Detta erbjöd en rätt kostlig syn och
många hade roligt däråt.
Den gamle, som var butter och sluten, kunde emellertid vara rätt
meddelsam mot dem han kände och som visat honom välvilja. Dem kunde han
precis säga almanackans tecken för den eller den dagen, tiden för solens
och månens uppgång, månens skiften, planeternas gång m. m., kort sagt,
han kunde almanackan utantill. Därav det öknamn han bar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
