Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hästhagen. Värdshus och dryckjom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
demoralisationen, må man fördöma. De bildade en verklig samhällets
pesthärd, vilken alstrade nöd och elände i de djupare samhällslagren.
Det var det billiga brännvinet, som framkallade alla dessa krogar.
Mellan Klippan och Barlastkajen funnos i 1800-talets förra del ej mindre
än sjutton legaliserade brännvinssyltor på en befolkning av 7000 personer.
Och vid 1860-talets början funnos femton dylika krogar och dessutom
tio lokaler för avhämtning av brännvin. Vidare funnos tre hotell, vilka
innehade utskänkningsrättigheter. Jag har då inte medräknat alla
lönkrogarna, till vilka givetvis de många bordellerna i Hästhagen böra räknas.
Kunde det ligga en viss poesi och stämning över det finare
värdshuslivet och över de gamla utvärdshusen, låg det i stället något vedervärdigt
och avskräckande över syltorna. Därtill bidrog naturligtvis det
sakförhållandet, att de sistnämnda förr i tiden voro till ytterlighet snuskiga,
golven liknade ladugårdsgolv, rummen låga, väggar och tak nedsvärtade
av mångårig rök och smuts, fönstren aldrig rengjorda — i få ord: de
voro verkliga lastens nästen.
Mat serverades sällan på dessa krogar. Krögarne, vilka prosten Roempke
en gång betecknade som riktiga rovfåglar, åtminstone några av dem,
lade uteslutande an på brännvinet, vilket serverades i bleckmått, s. k.
bleckor, av vilka de större benämndes “jungfrur", de mindre “nissar“.
Därtill serverades svagdricka och dubbelöl; i en senare tid jämväl bayerskt öl.
Brännvinet såldes på kredit, när pengar fattades; de bekanta kundernas
namn upptecknades på en griffeltavla, men de som intet förtroende hade
fingo lämna klädespersedlar eller annat i pant för den kära drycken. På
så sätt blevo krögarna veritabla pantlånare.
Kontrollen över denna rörelse var snart sagt ingen. Följaktligen
utvecklades på krogarna, särskilt i Hästhagen, ett förskräckligt busliv, och
eftersom alla bråkstakar och tvetydiga individer samlades här, hörde rån,
slagsmål, knivskärningar, skrål och oväsen till ordningen, eller rättare
oordningen dygnet om.
Rop på polis eller husar förklingade ohörda; man visste att
polisgevaldigerns hustru höll den mest beryktade bordellen på 1830-talet, under
det att mannen, Majornas polisförman, drack och söp med gästerna.
Anständigt folk undvek därför, åtminstone efter nattens inbrott, Hästhagens
råmärken.
Av krogarna var Slintin, det förut omnämnda stället vid Sågportarna,
det mest beryktade under 1830- och 40-talen — mest för sin nymf, den
sköna “Karin på Sågen“, vars rykte trängt ända in till staden. Var Karin
fin och elegant, kunde man inte säga detsamma om hennes förnämsta
medtävlerska i lättsinnet och lasten, Eva Ax. Denna var Majornas mest
manhaftiga kvinna. Och det fick polisgevaldigerns käring mer än en gång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
