Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stigbergsliden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rätt att ingripa. Med bevis om att gäldenären bodde i Göteborg
översändes utslaget till magistraten, som ditbeordrade sin överskult.
Samma historia.
Gäldenären begav sig återigen över förstugan och bodde nu i Majorna.
Slutligen löstes frågan på det sätt att överskulten och länsmannen
samtidigt inställde sig, och då blev det slut med slingringarna.
I skuldfordringsmål på grund av löpande förskrivning kunde en person
sökas, där han anträffades. Kunde en person således för dylik skuld med
stämning anträffas på stadens område, avgjorde magistraten målet, som
skulle dragit lång tid, ifall häradsrätten eller konungens befallningshavande
skulle avdömt detsamma. Otaliga voro därför de finter, stadsbetjäningen
använde för att locka en i Majorna boende gäldenär över gränsen för
delgivning av stämningen.
Med sin plats alldeles vid uppfartsvägen till Majorna, där alla de som
arbetade i sjöfartens tjänst, sjömän, hamnarbetare, saltbärare, stuvare med
flera, voro boende, låg värdshuset Styvern utmärkt till.
En lång tid i början av 1800-talet presiderade bakom disken å
Styvern en sjömansänka Anna Sjöberg, vilken var vida känd i de båda
förstäderna under namnet “Mor på Styvern". Hennes man hade varit
styrman på ett av Ambrosius Landgrens skepp, men då de dåliga konjunkturerna
tvingade honom till overksamhet, tog hans resoluta gumma Bacchi spira
i sin hand och arrenderade värdshuset vid Stigbergsliden.
Och genom henne blev det populärt. Ty “Mor på Styvern" var en
både resolut och trevlig gumma, som hade ett eget sätt att ta folk. När
hennes stamkunder hade supit sig så pass mosiga, att de funno sig mogna
för ett stilla slagsmål, när sjömännens vikingablod brusade upp och
knivarna drogos ur slidorna, trädde hon fram och lugnade sinnena med den
förklaringen:
— Gossar! Om I loven mig att inte slåss på Styvern i dag och
inte heller utanför, ska I få en blecka brännvin och en mugg dricka över
lag... Edra tvistigheter kan I göra upp på Stigbergsgård eller Lyckans
berg... det har jag inget emot.
I allmänhet gingo krogkunderna in på förslaget och “Mor på Styvern"
fick sedan god hjälp att hålla bråkmakarna, som supit sig fulla på krogarna
vid Smala vägen och som på hemvägen ville späda på vid Styverns
disk, i styr. Säckbärarna tyckte inte om att få stryk på Styvern av
gumman Sjöbergs stamkunder, utan fortsatte upp för liden och levde så
mycket vildare på Lyckans berg och Stigbergsgård, tvänne brännvinskrogar
uppe på höjden.
“Mor på Styvern" tjänade en förmögenhet på sin krogrörelse, men
hennes goda hjärta tillät henne inte att behålla allt för egen del.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
