Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - S:t Johanneskyrkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Masthugget, den livliga förstaden närmast Majorna, var emellertid i
saknad av ett gudshus. Men där behövdes det i sanning. Ty så visst
som kyrkan bildar medelpunkten i det religiösa församlingslivet, kärnan
varifrån väckelserna till det religiösa livets utveckling skola komma, lika
visst behövdes templet i Masthugget, där demoralisation och råa seder
sedan gammalt hade hemortsrätt.
Där behövdes ett gudshus, varifrån de skaror, som levde ett uselt liv
i Masthuggsbergens kojor och Breda vägens nästen och dagligen
demoraliserades av Smala vägens otaliga krogar, kunde påverkas i religiöst
avseende. Ett tempel, kort och gott, varifrån en verklig andans man, med
sann förståelse för det kyrkligt sociala arbetets betydelse kunde tala
väckelsens ord till folket. På samma gång ett dylikt tempel påverkade
församlingslivet kunde det göra tjänst som sjömanskyrka, som
utgångspunkt för missionsarbetet bland de hundratals havets arbetare, vilka vid
vissa tidpunkter översvämmade Majorna och Masthugget.
En man som djupare än någon annan insåg detta var den oförgätlige
människovännen och nykterhetskämpen Peter Wieselgren, vilken alltsedan
sin hitkomst 1857 med flammande nit tagit i tu med ett dittills enastående
väckelsearbete i religiöst och socialt hänseende. Den gode domprosten
nöjde sig icke med att verka i sin församling allenast, nej alla förstäderna
ansåg han som sin domän, när det gällde att rycka upp, hjälpa och stödja
de sedligt förfallna och djupast sjunkna.
Detta arbete hade inte pågått mer än några få år, då frukterna visade
sig. Och naturligtvis kunde det inte undgå att väcka beundran, vilken
sträckte sig ända upp i de samhällslager, där man ägde kyrkliga och
sociala intressen. Dylika ha ju ofta funnits hos de mera framträdande
personligheterna inom våra äldre köpmanssläkter och det var också från
dem initiativet utgick till att domprostens ädla och uppoffrande arbete
borde på något särskilt sätt utmärkas.
Huru några av samhällets rikaste och mest bemärkte män tänkt sig
saken framgår av följande episod:
När Peter Wieselgren på sin födelsedag den 1 oktober 1862 som
vanligt tjänstgjorde på Domkyrkoförsamlingens pastorsexpedition, uppvaktades
han av konsuln Oscar Ekman, vilken företedde en lista för tecknande av
bidrag till en kyrka i Masthugget. Å denna hade grossh. James J., Oscar
och Robert Dickson samt David Carnegie tecknat 30,000 riksdaler. Genom
en sådan kyrka, dit alla hade fritt tillträde och från vilken det förhatliga
bänkuthyrningssystemet skulle bannlysas, ville man främja ett av
domprostens önskemål.
Listan cirkulerade därefter bland de kyrkligt intresserade och inbragte
64,485 riksdaler. Med denna insamling är en liten anekdot förknippad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>