Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En kväll på Wauxhall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Ja, herre, svarade vakten, i det han förde handen till mössan, för
att i nästa ögonblick låta den med en blixtsnabb rörelse fånga ett
silvermynt, som blänkte i mörkret.
Ännu ett par vaktkarlar kommo nu ur stugan, men vid den förstnämndes
rop: “fri passage" drogo de sig vördnadsfullt tillbaka. Den gamla
förordningen att ingen skulle slippa ut genom stadsporten utan vissa
formaliteter, sedan denna stängts, höll på att falla i glömska och man var inte så
noga med de utfärdande, allrahelst om dessa tillhörde de högre
samhällsklasserna.
Följaktligen var den åkande snart med ett raskt språng uppe i släden
igen och ut gick det glada tåget genom stadsporten. Över sumptrakten
mellan Järnvågen och Rosenlund ormade sig fackellinien, över Röda
bryggans branta övergång bar färden vidare hän mot Gamla tullen vid
Landsvägsgatan, där nyfikna tullnärer stodo på trappan och gapade. Den
gamla tullbommen höjde sig sakta och inom kort var det glada sällskapet
försvunnet åt Smala vägen till.
Målet för den glada färden var Wauxhall, templet för nöjen och
lustbarheter, Bacchi helgedom, där väggarna viskade om tusende svunna
fröjder, tusende glada upptåg vid pokalernas klang, vid valdhornets, oboens
och fiolens toner i adertonde seklets brokiga och levnadslustiga år.
Wauxhall, där luften dallrade av behagens och nöjenas lek i marschallernas ljus,
under flor och mask, under klock- och strängaspel, där viskningarna
gen-ljödo från herdestunderna i dunklet under trädgårdens gröna valv, när
sommarkvällarna göto över dem sina sista purpurstänk, där minnena
skvallrade om tjusarkungens besök under mängdens jubel, fanfarernas smatter
och raketernas dån.
Utanför detta gamla hus höll vårt muntra sällskap. På den lilla planen
körde släde efter släde upp mot ingången. Spänstiga gestalter sprungo
in genom den dunkelt upplysta förstugan, och snart var hela sällskapet
samlat i festsalen.
Denna såg riktigt inbjudande ut. De utsirade väggfälten, fyllda av
amoriner och urnor i vattenfärg, stämde så väl med tiden. Tjocka gula
gardiner med kantiljer täckte fönstren och möblemanget tog sig trots den
något nötta förgyllningen ganska ståtligt ut. Vid fönstren stodo näpna
taburetter, överdragna av blommor på silvervit botten. Kronor och amplar
brunno med dubbla ljusrader och kastade rika flöden över den ungdomligt
uppsluppna skaran.
Det tövade icke länge förrän dansen var i full gång. Fiolers och
klockspels toner strömmade genom rummet och i fonden ångade en starkt
doftande bål, ur vilken ungdomliga tärnor, i blåa bindmössor över mörka
lockar, hällde rykande glögg i blanka silverbägare. Det doftade starkt av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
