Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Järnvägen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kunde tjäna 1,500—1,600—1,700 riksdaler om året, en arbetsförtjänst som
förr i världen var högst avundsvärd.
Järnbärarna voro med sina långa skinnförkläden en ofta observerad
stadstyp och voro det kanske ännu mer under gustavianska tiden, då de
på hög befallning fingo ikläda sig den underliga “nationaldräkt“, Gustaf
den tredje i ett teatraliskt nyckfullt ögonblick påbjudit svenska folket.
Männen från Järnvågen voro för övrigt ett allvarligt och på sitt sätt
ansett släkte och hade i många år privilegium på att vara likbärare vid
begravningar. Kanske på grund av deras styrka. Och sådan krävdes nog
för slika uppdrag i en tid, då likvagnar mera sällan användes.
Med 1892 års slut upphörde Järnvågen och 1893 upplöstes
Järnbärar-laget.
Jag tror inte vi ha några flera järnbärare kvar. Typen försvann
ungefär samtidigt med den siste stadssoldaten. Men området bär ännu sitt
gamla namn, ehuru Järnvågskanalen eller Pustervikshamnen, som den
också benämndes, gick all världens väg samtidigt som Skeppsbron på
1880-talet fortsattes västerut.
Borta är Järnvågshamnen, borta är den gamla vassen omkring
vallgravens mynning, borta den gamla timmerstugan, som stod därute som
skyddshus för vakten åt sjösidan. Nutidens jätteångare förtöja vid kajen,
som går fram över det minnesrika området.
Den nya frilagerbyggnaden har fått sin plats i själva hörnet vid
Ro-senlundskanalen, mitt emot järnvägsbron, och har med ett slag förändrat
järnvågsområdets gamla karaktär åt Skeppsbron till.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
