- Project Runeberg -  Det gamla Göteborg. Lokalhistoriska skildringar, personalia och kulturdrag / Del 1 /
471

(1919-1922) [MARC] Author: Carl Rudolf A:son Fredberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Adertonhundratalets digerdöd

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1 denna svåra olyckstid hade staden ett underligt utseende. Man brände
tjära på gatorna i stora järngrytor, för att rena luften, det var dött och
öde på torgen, emedan lantmännen icke vågade sig in till staden, och
värdshusen stängdes. Till på köpet hade landshövdingen i Hallands län,
utan att därtill vara av lag och författningar berättigad, spärrat gränsen
och förbjudit all förbindelse med det norra grannlänet. På detta sätt hotade
allmän hungersnöd att utbryta.

Dag ut och dag in ringdes själaringning från kyrktornen, men till slut
tröttnade ringkarlarne. Nästan vartenda hus var märkt med ordet “kolera"
i stora svarta bokstäver. Och varje natt mellan 11 och 12 infunno sig
likbärarne för att hämta de döde. Sysslan var ju både påkostande och
oangenäm, men likbärarne t>ch kuskarne upprätthöllo modet med
malörts-och kamfertsbrännvin. Med de döda gjordes processen kort. Svepningar
förekommo sällan. Liken lades i omålade kistor, med ett bottenlager av
kalk, och fördes till begravningsplatserna på väldiga sprötkärror.

Likfärderna voro hemska att skåda, om man får tro sägnerna, som
fortplantats genom generationer. Ett tåg av tio eller tolv sprötkärror,
pålassade med likkistor, förspända med eländiga hästkrakar och körda av
berusade schåare, företräddes av en ridande artilleritrumpetare varje natt
under hela rötmånaden. Förridarens ständiga trumpetstötar varnade alla
vandrare att sky närheten och springa ur vägen, ty liktågen kördes i trav.

De döde jordades i stora gemensamma gravar å särskilt inrättade
begravningsplatser vid Övra Husargatan och å Ranängarne nära Mölndalsån.
Endast en och annan av de högst uppsatte, som skördats av farsoten, fick
begravas på de andra kyrkogårdarne.

Bland mera framstående göteborgare, som dogo av farsoten det hemskt
minnesvärda året 1834, må följande nämnas: överstelöjtnanten C. J. Hjerta,
grossh. Thomas Gavin, snusfabrikör Johan Sjöberg, stadskassören Rhodin,
hamnkapten Ture Ribbing, artillerikapten O. D. av Sandeberg, fru E. M.
Flobeck, grossh. Isak Lemans hustru, f. Valentin, grossh. G. J.
Bill-qvists hustru och dotter, tullförvaltaren J. Bergvall, fruarna Fränkel och
Levisson.

Slutligen må det nämnas att Känsö karantänsinrättning var i full
verksamhet vid denna tid. Man betvivlade emellertid dess nytta, då koleran
trots karantänen smög sig in till staden, och mången undrade vad skeppens
uppehåll vid Känsö skulle tjäna till, då farsoten redan grasserade därinne
i Göteborg. Nöjaktiga svar gåvos icke på dessa spörsmål. En del funno
den gamle Göteborgsrådmannens förklaring i denna sak ganska plausibel:

— Jag skall säga gunstig herrn, att om vi också ha kolera i Göteborg,
så är det därför inte nödvändigt att importera ännu mera av den varan
från annat håll.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:49:59 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/gamlagot/1/0471.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free