Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eldsvådorna i slutet av 1700- och början av 1800-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nu föreskrevs att vattnet skulle köras till sprutorna. Fråga är emellertid
om detta var en förbättring av vattenservisen. Genom premiering av dem
som kommo först med vattentunnorna blev det en våldsam kappkörning,
varunder en god del av vattnet skvalpade ur.
Det bästa och mest effektiva som den nya ordningen förde med sig
var ett nytt byggnadssätt. Borgarne ålades att bygga sina hus av sten,
och då kontinentalsystemet längre fram göt en guldflod över staden, fingo
också innebyggarne råd därtill. En ny solidare stad växte upp ur gruset.
Sviterna efter de svåra olycksåren hängde emellertid efter. Rikets ständer
hade beviljat ett lån å 200,000 rdr banko i och för stadens återuppbyggande,
vilket ännu 1809 icke återbetalts.
Under det man som bäst byggde upp den brända staden fortsatte den
röde hanen utan misskund sitt härjningståg i den gamla trästaden. Så
inträffade den 10 september 1813 en ny jättebrand i södra delen av fjärde
kvarteret, eller mellan Sillgatan samt Östra och Norra Hamngatorna,
därvid 96 hus lades i aska.
Efter denna eldsvåda bildade ett antal husägare en brandstodsförening,
i vilken årspremien stipulerades till en procent av försäkringssumman, tills
fonden stigit till tjugo procent av assuransbeloppen. Föreningen upplöstes,
när tillfälle senare gavs att utan ömsesidigt ansvar få fastigheterna
försäkrade i nya bolag på platsen.
I fråga om försiktighetsåtgärder föreskrevs fortfarande, att då varje afton
kanonskottet gick från Tjärhovet — beläget på sydvästra hörnet av den
vid denna tid kringflutna ön Lindholmen — skulle all eld på fartygen i
hamnen släckas.
Den egentliga staden var efter den sista eldsvådan skonad från
jättebränder. Den svåraste eldsvådan i årtiondet närmast efter 1813 var
Frimurarelogens brand den 29 september 1820, varvid en brandmur
nedstörtade över ett sprutlag, dödande femton och svårt skadande tolv människor.
Samtidigt kom elden lös på Gamla varvet i Majorna.
Om denna såväl som de andra stora eldsvådorna i Majorna och
Masthugget har jag förut berättat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
