- Project Runeberg -  Det gamla Göteborg. Lokalhistoriska skildringar, personalia och kulturdrag / Del 1 /
514

(1919-1922) [MARC] Author: Carl Rudolf A:son Fredberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skansen Kronan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Den mest ryktbare av de samhällsfarlige individerna på Kronan var
stortjuven Lilja. Hans bedrifter, utmärkta som de voro av list, mod,
djärvhet och förslagenhet, hade burit hans namn över hela landet, och utan
gensägelse var han den mest populäre bland folket både utanför och
innanför fästningsstängslet. Lilja måtte också ha förvärvat fångvaktarnes
förtroende, ty ofta, berättas det, fick han i sällskap med en fångknekt
uträtta ärenden och bära bördor till och från staden. Och det gick bra,
ty Lilja hade blivit stadgad och till åren och därför undsluppit de
vanhedrande bokstäverna på rocken. Det berättas även, att han emellanåt
till folkets förnöjelse kom knogande med den vaktkonstapel, som följt
honom till staden och som under färden tagit sig ett bastant rus.

En anhörig till den som skriver detta berättade en gång, att hon i sin
gröna ungdom sett Lilja komma in på hennes faders traktörsställe vid
Magasinsgatan och helt gemytligt bjuda den medföljande fångknekten på
brännvin.

Själv smakade han intet.

Den beryktade stortjuven förde en belevad konversation med traktören
och försvann lika artigt med sitt sällskap som han kommit.

— Vet du, vem det var? sporde värden sin flicka, sedan sällskapet
gått. Jo, du, det var stortjuven Lilja.

Varpå ungmön höll på att få dåndimpen av förvåning.

Som man ser, kunde det gå rätt gemytligt till inom fångvården
fordomdags.

Sedan fångarna dragit sina färde, lämnades skansen förfallets makter i
våld. Man hade nästan glömt av den och ingen vågade sig heller upp
på Risåsberget av fruktan för det pack och det skojarliv, som fördes på
bergets sluttningar.

Kom så den svåra bostadsbristens tid i mitten av 1870-talet. Den var
värre än nutidens. Folkmängden ökades snabbt, men
byggnadsverksamheten hade inte förmått hålla jämna steg med folkökningen.

För att råda bot mot bostadsnöden, vilken som alltid drabbade de
fattiga samhällsklasserna hårdast, uppfördes ett antal stugor i Annedal, de
så kallade röda barackerna. Och år 1874 uppläts skansen Kronan åt de
husville, vilka till ett avsevärt antal ryckte in i dess gamla förfallna
innandömen.

Man kan ju lätt föreställa sig att livet innanför skansmurarna vid denna
tidpunkt inte var vidare idylliskt. Tvärtom. Inhysingarne ställde till gräl
och dryckenskap, slagsmål och oväsen, vilket i och för sig inte var så
förvånansvärt, eftersom det var samhällets sämre folk som höll till
däruppe. De någorlunda hyggliga, som fått husrum där, rymde snart fältet.
Själv erinrar jag mig livligt från mina pojkår, när jag en gång av nyfikenhet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:49:59 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/gamlagot/1/0514.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free