Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nilssons berg och Spångbergs trädgård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men är Nilssons berg föga inbjudande på sin bebyggda sida åt söder
och väster, varifrån trafiken dit förmedlas genom Annedals äldsta och
mörkaste gränd, Klockaregatan, och genom Änggatans förlängning, är det
så mycket mera tilltalande på sin höjdplatå. Inte därför att denna är på
något sätt utsmyckad, utan därför att den öppnar den härligaste utsikt
över älvdalen åt norr, över hela den gamla staden med sina berg och
torn, över flodens silverskimrande ström med båtar som komma och gå,
över ett hav av grönska genom ett virrvarr av tak och skorstenar, över
blånande Hisingsåsar borta i fjärran.
Det är ett charmant utsiktsberg, tävlande med själva Skansberget. Och
det får ett särskilt behag genom lågplatån mot norr, när den ligger
solbelyst, skimrande av sommarens färger. Det är den gamla Spångbergska
trädgårdens alla almar och lönnar, äppleträd och syrener, som med idyllens
och fägringens hela makt kommer oss att glömma avigsidan.
Genom detta grönskande bihang får också Nilssons berg, nere i staden
från norr betraktat, ett alldeles förträffligt utseende. Men för att rätt
bevara denna pittoreska punkt i stadsbilden är det av vikt att ledsamma hus
av den gamla banala förstadstypen inte få klättra längre upp på bergets
krön. Nej, en fin fasadlinje skall det vara, när den obebyggda delen av
berget bebygges: vita eller röda hus i en smakfull arkitektur och i en
effektfull kontrast till den ymniga grönskan nedanför.
Med denna förhoppning, som de nu för tiden vakna och estetiskt
intresserade vederbörande nog skola i sinom tid förverkliga, ger jag mig in
på minnenas stråt.
Förstaden nedanför Nilssons berg sträckte sig fordom inte längre än
från Landsvägsgatan i väster till Skansgatan i öster. Ovanför, omkring
nuvarande Hagakyrkan och Stadsbiblioteket samt den terräng som från
1811 efter byggandet benämndes Nya Haga, lågo ängsbackar, betesmarker,
stenkullar samt den bergsknalt som benämnes Sprängkullen. Hagaheden
låg omedelbart intill, ödslig och fruktad av befolkningen både i Haga
och inne i staden. Och man kunde å området finna endast ett fåtal
envåningshus, därav ett på Sprängkullen.
Utanför detta område, nedanför Anneberg och i dalsänkan mellan
Risåsen och den höjd, som nu benämnes Nilssons berg, hade odlarna
tagit markerna i besittning. Ängarna voro förträffliga betesmarker, och de
vidsträckta trädgårdarna beskrivas i krönikorna såsom mycket härliga för
hortikulturens vänner att skåda.
Någon väg genom dessa områden söderut fanns inte i 1800-talets början.
Möjligen endast några små gångstigar. Landsvägen mellan Haga och
landet utanför gick på andra sidan Risåsberget över Kommendantsängen,
mynnande ut i Landsvägsgatan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
