Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lindströmska stiftelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och kastade sig redan vid tjugofem års ålder in i samhällets kommunala
angelägenheter. Men han var mera livlig, stridslysten och talför än
fadern och tvekade inte att till och med strida mot denne på den tidens
allmänna rådstugor och möten.
Han ärvde också faderns plats i borgarståndet och blev, efter den
gamla ståndsrepresentationens fall, en av stadens riksdagsmän i den nya
Andra kammaren. Som sådan representerade han Göteborg åren 1867 —
72, men överflyttades sedan av Örebro läns landsting till Första kammaren.
Lindström var ingen oäven orator, kunde vara mycket slagfärdig i
debatten och satt inne med en hel del kunskaper i bankfrågor och
merkantila ärenden isynnerhet. För övrigt var han en boksynt man, för vilken
de moderna filosoferna ingalunda voro främmande.
I likhet med de andra Göteborgsriksdagsmännen under den
Gripenstedtska frihandelsaeran var han livlig anhängare av det fria varuutbytet
nationerna emellan — och förblev det till sin död. Inte ens hans
egenskap av stor jordbrukare och godsägare rubbade hans övertygelse i den
delen. Lindström var nämligen stor jorddrott på Nolhaga, det gamla
Alströmerska herresätet vid Alingsås, där potatisen första gången odlades
i Sverige, och en bättre och för de underlydandes väl mera intresserad
husbonde kunde torparne inte få. Det erkändes allmänt.
Julius Lindström, som var född 1825 och dog 1904, var av hela
samhället känd. De som på senare åren sågo den noble mannen med det
silvervita skägget, spänstig ända in i det sista, kunde väl knappast tro,
att i denne vackre, något prudentlige gubbe rörde sig ett livligare
temperament. Så var emellertid fallet. Julius Lindström var både livlig och
originell och hade ofta sitt huvud för sig. En liten anekdot skall belysa
detta.
Den mångintresserade mannen hade för flere år sedan slagit ned sina
bopålar i Örgryte, där han på 1860-talet under arkitekten V. von Gegerfelts
ledning lät uppföra det vackra miniatyrslottet, härligt beläget på
Vilhelmsberg vid Danska vägen, och på samma gång anlade han en park i
engelsk stil med en mängd sällsynta trädslag.
När Lindström fått sin boning, värdig en köpmansfurste, färdig, tyckte
han emellertid att han också kunde förbättra vägen där ute en smula.
Denna var särskilt under regniga höstar och vårar ofantligt moddig, så
att man fick vada i smuts till knäna. Den nye ägaren till Vilhelmsberg
talade under sina morgonpromenader till staden med en annan storman,
James J. Dickson på Öfverås, om saken och båda kommo överens om
att på egen bekostnad anlägga en trottoar vid ena sidan av vägen från
Öfverås genom Danska vägen och Korsvägen till den sistnämndas
utmynning i Södra vägen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
