Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kungsbackagumman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och när då den sjuke ofta finner så ringa hjälp av läkarnes och
apote-karnes många mixturer, piller o. d., må det förlåtas den sjuke, om han
i sin grämelse kastar sig i armarne på en “naturläkare" — “gånge det
huru som helst!“
Vilka äro de, som rekrytera “Frälsningsarméns" djupa leder, “läsarnes“,
“metodisternas", de “frikyrkliges“ tempelsalar, om ej f. d. medlemmar av
statskyrkan, medmänniskor, som ej funnit någon tröst i statskyrklige prästers
själaspis — på samma sätt och av motsvarande skäl söker den kroppsligt
sjuke ett “halmstrå11 till räddning, se’n han förgäves klappat på den
autori-serade, “officiella" hälsogudens skimrande tempelport. — - —
En annan skribent berättade flera fall från sin erfarenhet, där “konsten“ •
gjorde, vad vetenskapen ej förmådde.
1 en med honom besläktad familj blev för åtskilliga år sedan en 6—8
års gosse sjuk i skarlakansfeber och fick sedermera en s. k. “eftersjukdom"
som bland annat vållade, att senorna i knävecken sammandrogos, tills
bägge underbenen bildade nästan rät vinkel mot överbenen. Den lille led
mycket därav, och man befarade att han skulle bli krympling för
framtiden. Såsom en sista utväg, sedan alla försök av husläkaren att få
benen att räta sig, misslyckats, tog denne en bräda och fastband på barnets
underkropp på så sätt, att breda lindor i flera varv slogos runt brädan
och den lilles ben, för att såmedelst med våld få dessa att räta sig — en
sannskyldig tortyr, som naturligtvis icke hade annan effekt än att bereda
barnet outhärdliga plågor. Läkaren stod där nu rådlös.
Då vände man sig, utan att vidare bry sig om den lärde doktorn, till
“Kungsbackagumman“, som häpnade, när hon fick höra talas om läkarens
förfaringssätt. Hur hon behandlade barnet minnes förf. ej. Blott det vet
han, att den lille under hennes händer blev fullt återställd och återvann
fulla bruket av sina ben, utan att någonsin efteråt erfara något men av
sin åkomma.
Om man efter dylika erfarenheter — och beträffande isynnerhet yttre
åkommor äro de talrika — börjar hysa tvivel om, huruvida verkligen varje
medicine licentiat sitter inne med hela läkekonsten, torde detta verkligen
vara förlåtligt. Liksom även den åsikten torde ha goda skäl för sig, att
förmågan att bota sjukdomar i själva verket är en “konst", beroende
liksom konstförmåga i vanlig bemärkelse på medfödda anlag och
förutsättningar, vilka genom vetenskaplig bildning kunna utvecklas, men utan vilka
ingen i egentlig och högsta mening är läkare. Hur ofta har det ej hänt
att läkare tagit miste på sjukdomen, därför att de med all sin
“vetenskaplighet" saknat det som brukar kallas “blick41 — en av de där medfödda
förutsättningarna för ett framgångsrikt utövande av läkarekallet. Ingen
förnuftig människa tar “kvacksalvare", kloka gummor och gubbar i försvar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
