Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kakelugnsmakare Ringnér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De tre nykomne slogo sig ned vid det gemensamma bordet, under det
Malle steg upp och med komisk patos deklamerade:
Teatern spelar tappert på:
Den ej så lätt sig ger!
Trots dålig tid den skall bestå,
Om Gud vill — och Ringnér.
Och i samma ögonblick reste sig hela laget och klingade med
kakel-ugnsmakaren, som nästan såg ut som en likbjudare, då han sade:
— Tack ska du ha, min far! Det nöjet har kostat mig sjuttiotusen
modiga riksdalrar.
— Vad f—n gör det, konstens heliga flamma skall också ha sin
kakelugn! — inföll Martin Lindgren, skalden, i det han tände sin
negro-head-snugga med den effekten, att hans insjunkna bröst skakades av en
förskräcklig hosta.
— Du hyvler förskräcklig på din likkiste, du Martin — sade
Beyer-böck tröstande, men Martin reste sig i hela sin längd och improviserade:
Den tiden blev emellertid ej lång,
Då du tog fröjden endast ur karotten.
Du ville roa dig, och någon gång,
I vänners lag du drack ditt glas i botten.
Och det är inte tecken mer än rätt,
Att du får svida för du levde lätt.
Jag dig beklagar, att så ömkligt slut,
Den tog din korta fröjd — men ditt är felet.
Nu har du spelat sista trumfen ut:
Det gäller livet, och du tappar spelet.
Men det är inte tecken mer än rätt:
Det har du därför att du levat lätt.
Denna självsatiriska utgjutelse lade ett ögonblicks sordin på stämningen,
ty man visste att den avhållne Martin Lindgren, Nyaste Förpostens spiritus
rector och redaktören för Göteborgs enda skämttidning, gick på gravens
rand, med rosslande lungor och hektiska rosor på kinderna. Men
Lindgren var inte den som tålde begravningsstämning, i nästa ögonblick
jagade han bort den med en ny bacchanalisk fanfar.
Så blev det nytt sorl och nytt glam, och allt flera sällade sig till den
glada gruppen. Där kom Victor Sjöberg, kritikern, “den väl pomaderade
kåsören från Vestkusten“, som en Stockholmstidning i samma veva
betecknat honom, lika spirituell och elegant som hans krönikor i
Göteborgs-Posten; där kom Göteborgs-vitzens generalissimus, ännu utan silver i de
glesa lockarne — allas Aron, som åren förut tillsammans med Malle
och Jonas Philipson skaldat ihop ett par av de bästa nyårspjäser som
någonsin gått över Göteborgsscenen. Och där kom Hulthén, teaterns
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
