Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Arbetareföreningens ordförande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
målsmän, dem folket ägnat offentlig berömmelse, en De Geer, en Alströmer,
en Polhem, en Platen, en John Ericson — ty för dem som endast åsyftat
penningevinst och egen njutning har aldrig funnits någon plats i minnets
tempel. Vad är det som driver vetenskapsmannen att offra dagens timmar
och ofta vilans sena stunder för att ransaka naturen eller skrifterna och
därvid ofta åtnöja sig med ingen framgångens belöning eller en sådan,
som förefaller mängden av samtida obetydlig, ett resultat som måhända i
sekler betraktas som överflödigt? Det är den brinnande kärleken till
sanningen och därmed kärleken till människorna och tron på deras allt större
och lyckligare utveckling; ty han känner att “sanningen skall göra oss
fria“. Allt det falska, det förvända och fördomsfulla i världen uppfyller
hans själ med smärta, och “ljus, mera ljus!“ är den uppgift åt vilken han
offrar sitt liv. Vad är det som driver den krigiske hjälten att offra sitt
liv för fäderneslandet, om det ej är den eldiga, himlaburna kärleken till
de bröder med vilka han levde tillsammans; och varför sjunger skalden
i än smältande, än väldiga toner ut sitt rika hjärtas liv, om ej en högre
makt driver honom? Överallt den eviga himmelska kraften, den heliga
elden, som visar hän på ett starkare liv, en ljusare rymd än den som
utgör den materiella världens regioner. Därifrån fingo de sin styrka, däfp
ifrån hämtade de ämnena till det stärkande livselixir, som deras idrott gav
samtid och eftervärld.
Det är på grund av detta andliga och eviga, detta ideala i
personligheten, som vi anse en medmänniska förtjänstfull, utmärkt, stor; det är
genom detta och ej alls någonting annat, som vi över huvud taget älska
en medmänniska.
Nåväl — en fest till utmärkte fäders och hädangångnes minne, är den
då ej ock en glädjens och förhoppningarnas högtid? En sådan bliver den,
då vi glädjas över vad de voro och vad de verkat, då vi med fosterländsk
självkänsla erinra oss att de voro våra, och då vi i deras föredöme skymta
möjlighet att i en eller annan form träda i deras fotspår.
Detta sätt, att vända blicken tillbaka för att högtidligen erinra sig vad
de hädangångne varit, har ej blott för var och en särskilt sin betydelse
och sitt berättigande, det har framför allt en nationell betydelse. Det folk
som lever i livlig beröring med sina store hädangångne och stärker sig
av deras anda, visar därigenom att det vill allt fortfarande leva, och leva
ett sådant liv som förer till välsignelse och heder. Att allt emellanåt
betrakta de stora bilderna i det fosterländska minnets Pantheon
sammanhänger allt för nära med ett folks nationella självkänsla för att
underlåtenhet härutinnan ej skulle vara en svår synd mot fosterlandet. Men icke
blott de störste, länge sedan i templet uppställda och av historiens gudinna
med hennes klassiska storhetsmärke stämplade bilderna böra av ett folk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
