Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nya teatern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
historiska gestalter, om vilka vårt folk har sin bestämda mening och vilka
den omutliga historien en gång givit karaktäristiken. Det är ju också rätt
betecknande att lika litet någon svensk teaterdirektör vågade sig på
Strindbergs Gustaf II Adolf — denna vrångbild av vår nationalhjälte —
annorstädes än på cirkus i huvudstaden, lika litet vågade man sig på hans
Gustaf den tredje, vilket stycke i flera år fick ligga ospelat.
Först direktör Collijn vid Intima teatern vågade försöket och det utföll,
som bekant, synnerligen lyckligt. Stycket spelades mycket över hundra
gånger i följd och ännu vid sjuttiofemte föreställningen hade teatern fullt
hus. Men fråga är om stycket haft framgång, om icke teatern förfogat
över en ung, populär skådespelare, Lars Hansson, som icke allenast
förträffligt lämpade sig för titelrollen, utan också förmådde av densamma skapa
en högst intressant scenisk gestalt.
Stycket tillkom under det senaste skedet av skaldens liv, om vilket det
med rätta sagts att det icke har ett enda första-rang-verk att uppvisa. Det
är mera bilder än verklig dramatik, men det är ofta fängslande och
intressant som den tid, i vilket det spelar, och här och var märks den gamla
Strindbergska klon. Intresset koncentrerades också omkring framställningen
av huvudfiguren — som Strindberg visserligen inte gjort till en
“tjusar-kung“ — och den unge gästen, som bar upp densamma.
Över hela framställningen av denne egendomlige, genialiske furste
låg ett visst raffinemang och särskilt markerades en sida av konungens
karaktär. Om Gustaf den tredje heter det som bekant i historien: Hans
anletsdrag voro välbildade, men något kvinnliga; en nedtryckning över
vänstra tinningen störde ansiktets regelbundenhet och det har sagts, att
han, sedd från den ena sidan, var vacker, från den andra däremot ful.
Vackra voro dock alltid de stora, blå, av snille blixtrande ögonen. Hans
längd var nästan under medelmåttan, och ett fel i vänstra höften
förorsakade en lätt haltning, som han dock genom ett eget sätt att gå skall
hava förstått att tämligen dölja. Kroppen var svag, och nervsystemet synes
hava varit i hög grad retligt. Den kvinnlighet, som röjde sig i hans
utseende, återfanns i viss grad även i hans karaktär. Under barndomen
skall hans största nöje hava varit att ikläda sig fruntimmersdräkt samt att
i skådespelet utföra hjältinnans roll, och även sedan han blivit äldre, voro
damernas toaletter och handarbeten föremål för hans synnerliga
uppmärksamhet.
På det kvinnliga, det nervösa i konungens karaktär hade också
skådespelaren byggt upp sin framställning. Denna var ytterst temperamentsfull
och genomstuderad, konsekvent genomförd från början till slutet, och
på ett alldeles förträffligt sätt bar skådespelaren upp den kungliga
kostymen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
