Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Socialismens intag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
avlönade delen av de arbetande klasserna få någon starkare tillväxt. Men
sedan med förändrade tider förhållandena även härutinnan ändrat sig;
sedan arbetsfördelningen utvidgats och ett större antal arbetare i varje yrke
gjordes av nöden, samt arbetsgivarne, i synnerhet efter det
fabrikshanteringen uppstått, icke mera kunde i sitt eget hushåll inrymma och med
naturalier avlöna sin så betydligt ökade tjänarepersonal, blev daglönaren
icke längre en företeelse, om vars tillvaro man kan tvista. Han
uppträdde hastigt nog som en talrik klass, vilken till den dag i dag ständigt
befunnit sig i allt mera ökad tillväxt. Det gamla familjeförhållandet
emellan honom och hans husbonde upplöstes till fullo; de hade med
varandra intet att skaffa, sedan den ene gjort sitt dagsarbete och den andre
därför betalt honom hans lön. Husbonden kunde simma i njutningar,
arbetaren förtvina i det djupaste armod — intetdera kom den andre vid.
Ja, så tycktes det. Men sedan kristendomens första dagar har ändå aldrig
funnits en tid, då denna slutsats vunnit odelat erkännande. Huru starkt
än själviskheten inom arbetsgivarnes led upphävt sin röst till dess försvar
— ändå starkare har daglönarehopen fört sin talan och bestritt dess
sanning. Innerst hava troligen bägge parterna känt att icke allt var sådant
det borde vara; men vad man å ena sidan hade rätt att fordra och å andra
sidan skyldighet att giva — därom hade man ytterst oklara begrepp. Och i
den mån hätskhet och förbittring trädde i den lugna bevisningens ställe, i samma
mån blevo allt mera pockande de fordrandes anspråk, alltmera sammanbitna
de avfordrades svar. Därunder växte nöden. Daglönarne kände sig så
småningom som en utskjuten klass, skild från det övriga samhället, av
vars lyckligare lottade klasser de ansågo sig förtryckte och misshandlade.“
Liksom den varmhjärtade talarens
fader predikat nykterheten såsom
radikalmedlet mot arbetsklassens fattigdom och
förfall, framhöll Sigfrid Wieselgren
arbetsamhet, sparsamhet och gudsfruktan såsom
genomgripande och ofelbara medel mot
pauperismen. I Arbetareföreningen — vars
valspråk lydde: Bed och Arbeta! — fanns
naturligtvis god resonansbotten för dessa
vackra grundsatser. Föreningens
medlemmar stodo nämligen på ett högre plan
än kroppsarbetarna i gemen; de voro till
större delen hantverksmästare och
hantverkare med hela sviten av söner och
döttrar; de voro med ett ord mera
välsituerade än den stora massan.
 |
| August Palm (Socialismens banbrytare i Sverige) |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
