Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gabriel Lundgrens minne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lott att se mycken sorg, mycken andlig och lekamlig nöd, många
förvillelser och även brott, men intet kunde rubba hans tanke och tro på det
godas seger, väl heller icke på att det hos alla fanns något gott på djupet,
om man blott kunde locka fram det. Och jag tror helt visst, att hos
många av de olyckliga drog doktorns vänlighet fram ur djupet en av dessa
goda känslor, vilka sedermera räddade människor åt samhället.
“Som enskild man var han mycket omtyckt och hade säkerligen icke
en enda ovän i hela världen. Han älskade människorna och livet, ägande
i hälsans dager en sund livsglädje. Men mest av alla nöjen älskade han
musikens ädla konst. Han var den ledande själen i Sundbergs
kvartettsällskap, själv en god kvartettspelare liksom i ungdomen en god sångare,
i vilken egenskap han deltog i första pariserfärden. Och inom musikens
värld satte han den klassiska musiken över all annan. Han njöt endast
vid att uttala ordet Mozart, och, ehuru han icke var absolut motståndare
till den moderna musiken, blev det dock annat liv i honom, då man kom
in på de gamla mästarne.
“Sällan eller aldrig saknades Carlander vid detta sällskaps
sammankomster, där den klassiska kvartettmusikens pärlor genomgås vid sidan av
nyare kompositioner. Av Musikföreningens styrelse var han också
ledamot. I hans gästfria och vänliga hem samlades gärna resande musiker,
vilka konserterade i Göteborg eller medverkade med stadens egna
musikaliska krafter.“
Olof Carlander gick år 1899 ur tiden. Hela vårt samhälle, säger ovan
citerade minnestecknare, erinrade sig vid den öppnade griften att en man
gått bort, vilken oegennyttigare än de flesta, flärdfriare än de flesta, arbetat
för de olyckliga. Det kan ock vara skäl att i vår tid framhålla bilden av
en anspråkslös människokärlek, för vilken belöningen icke är av denna
världen. En skönare stjärnehimmel välvde sig icke över någon mans sista
eriksgata än den tindrande glansen från räddade, hjälpta barnaögon.
När man iakttager den oerhört nyttiga och välgörande insats denna
anstalt gjort och gör i det sociala arbetet, instämmer man gärna i den
av styrelsen i den första årsberättelsen uttalade förhoppningen, att anstalten
fortfarande må vinna anhängare. Lidandet visar sig ständigt i olika
skepnader, mången gång kan det vara självförvållat och bör även då väcka
människovännens medkänsla, men huru mycket mer då, när det gäller den
oförskyllt lidande, som på ett eller annat sätt blivit hemsökt av ett lyte,
vilket hindrar honom att, så som sig bör, kämpa för en under alla
förhållanden hård tillvaro. Vi stå här inför en samhällsfråga som är förtjänt av ett
kraftigt understöd, ej blott från den enskilde utan även från kommun och stat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
