Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Krigsfarorna i Gustaf III:s tid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
På så sätt stod staden rustad att taga emot fienden, när den ryckte an.
Ifråga om denne hade prins Carl av Hessen från Kvistrum i spetsen
för sin danska armé marscherat till Uddevalla, men där hade han
mötts av en mycket resolut borgmästare, vilken med lysande
ståndaktighet vägrade att överlämna staden. För tillfället lämnade han
staden i fred, marscherade söderut och förläde sitt högkvarter till Ström,
varifrån en del av hans trupper gingo över älven till Lilla Edet för
att marschera rakt på Göteborg. Kungälv intogs vid samma tid av
general Diiring.
Under det detta pågick hade den danska krigsledningen inte en
aning om den svenske kungens ankomst till Göteborg.
Den fientlige härföraren dirigerade alltså omisstänksamt sina trupper
mot staden.
Konungen höll just, heter det, stor mönstring med sina i
Göteborg sammandragna trupper, då det rapporterades att Carl av
Hessens generaladjutant kommit ridande till Drottningporten och där
krävt att ofördröjligen varda insläppt. Konungen biföll hans begäran,
men enligt vedertagen sed knöts en bindel för parlamentärens ögon.
“Så fördes adjutanten fram för konungen. Förmodligen befann
han sig i den tron att han i detta ögonblick stod inför Göteborgs
kommendant och stor var därför hans överraskning när han, sedan
bindeln fallit, stod öga mot öga med den svenske kungen. Denne
lät honom ej heller frambära sitt ärende förrän han yttrat följande:
— Är Edert ärende icke vanhedrande, då må Ni säga mig det,
Ni ärnat säga min kommendant. Är det att uppfordra fästningen,
så vet, att stadens borgerskap svurit att försvara staden till det yttersta.
Döm då, vad garnisonen ämnar göra! Säg prinsen av Hessen det
jag nu sagt er och tillägg å mina vägnar att det steg han tagit
förundrar mig, ty jag vet att han inryckt i mitt land utan ordres och
tillstånd därtill av konungen, min svåger!
Den främmande officern skall inför denna konungens förklaring icke
kunnat få fram ett ljud. Han bara gjorde en bugning och gick sin väg.“
Naturligtvis skulle icke danskarnes överbefälhavare ha nöjt sig
med detta, om han icke hade måst räkna med andra viktigare
faktorer. De engelska och preussiska sändebuden i Sverige stodo
nämligen på den svenske konungens sida och de hade förklarat för
prinsen av Hessen, att de icke längre ville anse hans trupper såsom
rysk hjälpkår, utan fastmera såsom en dansk armé, och hotade med,
att ett vidare framträngande i Sverige skulle ådraga Danmark en
engelsk-tysk krigsförklaring.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
