Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Belysningsmedlen genom tiderna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ännu i min barndom voro talgljusen här i staden i bruk, men i
1800-talets sista årtionden kämpade de sin sista strid mot
upplysningens mera strålande representanter: stearinljuset, fotogenlampan
och den elektriska belysningen.
I och med talgljusens utbredning över landet blev ljusstöpningen
omsider ett betydande hantverk, vilket särskilt i de större städerna
hade många utövare.
På landsbygden däremot stöpte bönderna sina ljus själva och i
det mångskiftande arbetet om hösten för vinterbehovens
tillgodoseende — slakt, saltning, korvberedning, vedhuggning, bakning,
spinning o. s. v. — utgjorde stöpningen en högst väsentlig del.
Arrangemangen för desamma voro ganska enkla. Talgkitteln stod
på en spis eller en särskilt inrättad ugn, där elden ständigt måste
underhållas för att hålla talgen flytande. Själva apparaten i sitt mest
primitiva skick bestöd av en rund eller avlång ställning, fästad vid
en hävstång i taket och försedd med en mängd krokar.
I denna ställning hängdes vekarna, som bestodo av garn, vilket
skurits i stycken dubbelt så långa som de blivande ljusen. Dessa
sammanvekos och snoddes så, att på mitten bildades en ögla,
varefter det hela med hävstångens hjälp doppades i kitteln. Sedan det
första fettöverdraget fått kallna, fortsattes doppningarna sex, åtta eller
tolv gånger tills ljusen erhållit den önskade tjockleken.
De som drevo ljusstöperiet som yrke, särskilt i de större städerna,
där folket varken hade lust eller råd att hålla en sådan apparat,
utvecklade naturligtvis metoderna efter hand. Man uppfann formar
av tenn, i vilka talgen hälldes, sedan vekarna anbragts, och det fanns
stöperier som hade 1,500 å 2,000 sådana formar. Varje stöpbord
hade fyrtioåtta formar och ljusen tillverkades vanligen i tre olika
storlekar, sex, åtta eller tio på skålpundet. Och ett sådant skålpund
ljus kostade exempelvis i 1800-talets förra del 35 å 40 öre.
Här i Göteborg var det ofta — liksom annorstädes — slaktare
som slogo sig på ljusstöparyrket och givetvis hade de lättare tillgång
till råvaran, ox- och fårtalgen, än de andra.
Mycket talg importerades emellertid, särskilt från Ryssland, och
om vi nöja oss med att anföra några uppgifter från det senast
förflutna århundradet, kan det nämnas att gamle Olle Melin på Olivedal
bedrev en omfattande sådan import. Inne i staden hade han också anlagt
ett ljusstöperi, vilket i 1800-talets första årtionden tack vare den utmärkta
tillverkningen stod högt i flor. Och det var inte utan att “Ljus-Melin“,som
hedersmannen benämndes, däjigenom vann en viss popularitet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
