- Project Runeberg -  Det gamla Göteborg. Lokalhistoriska skildringar, personalia och kulturdrag / Del 2 /
252

(1919-1922) [MARC] Author: Carl Rudolf A:son Fredberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kontubernium.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

frimurare och publicist i en person — hatad av det goda
borger-skapet, älskad av själsfränder inom den göteborgska intelligensens
värld och äv populacen, som sjöng hans visor med förtjusning.

När han inträdde vid gymnasiet, kom han genast på god fot med
ungdomen, men det värsta var — har en gamling, som var med
under Lombergs ferla, meddelat — att han ej hade förmåga att sätta
sig i respekt. Detta gjorde att lärjungarne på hans lektioner
stimmade ohyggligt — det var sorl som från en folkhop; man skrattade och
pratade fullkomligt obesvärat, man åt frukt och bakelse och var,
med ett ord, alldeles hemma hos sig själv.

Stundom hände det dock att Lomberg, när stojet vart alltför
högljutt, blev ond; då hotade han med att genast avlägsna sig, för att
hos rektor anmäla förhållandet till vederbörlig näpst för orostiftarne,
av vilka de förnämsta vanligtvis voro hans synnerliga gunstlingar.
Ty “om pojken inte är tjuvpojke, så blir det aldrig något bevänt
med honom“, kunde han yttra sig.

Om någon emellertid vågade säga Gurken, råkade han i
fullständigt raseri.

— Är det någon, som vågar säga Gurken på lektionen, så gör
jag en visa om’en, lita på det! skrek han.

Nu blev det tyst i salen, ty var och en kände, att om L. satte
sin hotelse i verkställighet, skulle visan inom kort göra sin rund vitt
och brett omkring, till ringa hugnad för den, som däruti avhandlades,
varav många, dock ej bland gymnasieungdomen, hade en sorglig
erfarenhet.

En episod, som berättats av ovannämnde gamling, belyser bättre
än mycket annat förhållandet mellan lärjungarne och läraren.

Lomberg hade så vant sig vid stojet på föreläsningarna, att han
ej kunde trivas när det var tyst i salen; han blev orolig, han fruktade
något obekant ont, och var ej densamme, som då han hotade med
rektor och med poetiska utgjutelser över sina stimmande gossar.
Detta var väl bekant för ungdomen, varför även den sista
lektionstimman varje termin firades med en högtidlig tystnad, som kunde räcka
en god halvtimma. Man skulle kunnat höra en fluga surra — ej en
viskning, ej ett ljud.

L. kände mycket väl sina ynglingar, men icke förty blev han orolig. En
gång, vid en sådan sluttimma, hade tystnaden räckt mer än vanligt länge.
L. vred sig på stolen, han torkade svetten ur pannan, han grälade, han
gjorde allt för att få liv i spelet, men fåfängt. Slutligen utbrast han
otåligt, när klockan slog tre kvart, utan att tystnaden brutits:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 03:43:22 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/gamlagot/2/0252.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free