Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wadman.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att det var Stenberg, ville han resolut återsända alltsarrjman. Först
efter mycket övertalande och sedan han blivit upplyst om sättet, varpå
gåvan tillkommit, eller att det var ett slags testamente av vännen
Weltzin, kunde han förmås att behålla kläderna.
De ende förövrigt som kunde förmå honom att taga emot något
voro, antages det, landshövdingen von Rosen och boktryckaren
Backman. Ehuru man fick gå delikat och listigt tillväga för att inte stöta
skaldens stolthetskänsla.
Ljuspunkterna i hans liv voro högtidsdagarna i Par Bricoll, där
han i flera år var ordenstalare och skald och där han höll sina
oförlikneliga tal till ordens skyddspatronessas, Barbaras, ära. På varje
sådan dag undergick Wadman en metamorfos, och hela staden visste
att det var landshövdingen, den bricolleriet hängivne Axel Pontus
von Rosen, som till den dagen bekostade en ny kostym åt Wadman.
Jag förmodar också att det inte fanns någon som tänkte på
Wadmans fattigdom och lättsinne, när han för den glada, lyssnande skaran
talade och sjöng:
Mitt hjärta har råkat i klämma
Emellan en mö och en bål.
I ångsten jag höjer min stämma
Att sjunga den sköna en skål.
Men sjunger jag, måste jag dricka,
Ty törsten är sångens ruin.
:||: Skål, skål då förtjusande flicka! :||:
:||: Tills bålarne runnit för hin. :||:
Men härligheten varade inte så länge, ty det kom en dag efter
med vånda och kopparslagare. Det var i dessa svåra stunder skalden
med de poeters lättvindighet, då “stenborgarne11 och jamaikatoddarne
alltför förföriskt vinkade, begav sig ner till Tyska bodarne, de
grön-målade handelsstånden utanför Christine kyrka, och hos juden med
läpparne i klingande mynt omsatte den nya festdräkten.
Så vek svårmodet för de nya fröjderna vid bägarens klang några
korta timmar på Winbergskans krog. Men när sista styvern gått,
var han åter den gamle Wadman, ensam i sitt armod. Men vad
gjorde det: ovanför på Kvarnbergsbranten hade han en härlig
trädgård, där han sommartiden fick sitt lystmäte av blomstrens doft och
vindars sus i träden. Och snett emot låg Enighetens paradis, där
bofinkarne sjöngo i de nyutslagna björkarna om vårarna och jamaikan
lyste i vårsolens glans.
Genom sin ställning i Par Bricoll kom Wadman i själva verket
att bilda medelpunkten inom ett ganska stort kotteri av den tidens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
