- Project Runeberg -  Det gamla Göteborg. Lokalhistoriska skildringar, personalia och kulturdrag / Del 2 /
397

(1919-1922) [MARC] Author: Carl Rudolf A:son Fredberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wadman.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

stående män, och därefter sluta sig i täta led en väldig skara. Det
ar ett bland de största liktåg, som någonsin skådats i Göteborg, och
det består av män ur alla samhällsklasser. • Dystra och allvarsamma
skrida de mörka lederna hän mot gamla kyrkogården på Stampen,
tårar skönjas i många ögon, och många deltagande ord uttalas.

Vem är den döde?

Skalden Wadman.

Och de som följa honom till hans sista vilorum bilda den
vänskaps-kedja, han i livet knutit.

Tåget glider in i de dödas stad, lederna sluta sig kring den
öppnade griften och i den sänkes av vänliga händer den enkla kistan.
Så framträder en ung prästman vid Domkyrkan och påbjuder följande
psalm:

Helig vandel, salig ända,

Det har Gud tillsammansatt.

Den sig här ej vill omvända
Stannar där i evig natt!

Ja, förlorad är förvisst
All den nåd, som Jesu Krist
Månde oss så dyrt förvärva,

När vi själva oss fördärva.

Det var samma psalm som brukades vid missdådares begravning,
och ofördragsamheten skymtade ytterligare fram i det liktal, som
därefter följde. När så de tre skovlarne mull föllo på den dödes
kista, var det intet sinne som icke var fyllt av harm och förbittring
över prästens fanatiska uppträdande. Men alla visste orsaken.

Dock, skalden hörde det ej. Hans tunga var för alltid tystnad,
aldrig mera skulle han höja sin röst till livsglädjens lov eller svänga
satirens gissel. Han hade i behaglig tid krupit ned i det tysta, om
vilket han en gång sjungit:

Re’n där ligga flera

Våra bröder, multnade i gruset.

Där är tyst och stilla,

Där mår ingen illa
1 det lugna, trånga, mörka huset.

Wadman lever än i minnet, fast ingen vet var hans grav är
belägen. Några år efter hans död utmärkte ett simpelt träkors skaldens
sista boning, men det fick multna ner. Vännerna av hans glada
sängmö reste honom dock på annan plats, under Lorensbergs almar
och björkar, en oförgängligare minnesstod.

*     *
*


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 03:43:22 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/gamlagot/2/0397.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free