Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Simens.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I fråga om den offentliga förtäringen av rusdrycker och viner
förekom utskänkning på de så småningom uppstående källarne och
tavernorna. Redan tidigt föreskrevs att en var som ville utskänka
eller sälja starka drycker skulle giva sig tillkänna hos borgmästare
och råd samt inhämta deras samtycke. En delning skedde sålunda,
att källarmästarna fingo skänka rhenskt och spanskt vin, utländskt
brännvin och mumma, varemot andra fingo sälja franskt vin, både
“blankt och rött“, kryddat och blandat vin och svenskt brännvin. Öl
och mjöd däremot var förbehållet öltapparna.
Värdshuslivet utvecklades allt efter som rättigheterna att hålla
gästgiverier och krogar utvidgades. Källarmästare och traktörer blevo
en klass för sig, välaktade i den mån de förstodo att laga och
servera goda drycker och i övrigt bereda gästerna trevnad.
Det goda borgerskapet gick gärna på krogen, där man, som sagt,
vid bägaren, stånkan och remmaren kannstöpte, “smäckte“ sin pipa
tobak, spelade bräde, kort och tärning. Spelet hörde 1111 de
alldagliga förströelserna och en något så när hygglig krog kunde förr i
världen inte tänkas utan ett par brädspelsbord.
De gamla värdshusnamnen hade en säregen klang och när de
gamle berätta, klinga de som ekon från tider som flytt. De erinra
om försvunna stadsbilder, färgrika hus och trädkantade kanaler,
brokiga dräkter, mörka källarvalv och lustiga tavernor, och dallrande
genljud höras av sånger och lustiga bacchanalier.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
