Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stadshusets närmaste grannskap.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var långt ifrån fallet. Visserligen levde han helst för sig själv,
ogift som han var, men gick dock icke ogärna i sällskap, helst om
han där kunde vänta att få höra musik, ty han var en varm
musikvän. Att få höra svenska folkvisor sjungas i kvartett var hans
favoritnöje, och när dessa sjöngos väl, dolde han icke sin tillfredsställelse.
Han var mycket kyrksam och sjöng alltid med i psalmerna, men
höll sig icke alltid så noga till texten, såsom t. ex. i den psalmen,
som slutar med orden: “Och s’en jag levat som sig bort, Du för
mig öppnar himlens port“. Detta ändrade han till: “Och fast jag
levat som en lort, Du för mig öppnar himlens port".
För dem, som med honom stått i förtroligare umgänge, föreföll
han, säger en minnestecknare, stundom nog egen i avseende på
principer, eller åtminstone i sättet att uttrycka dem. Med en livlig,
åt flera håll riktad forskningsanda, gärna av en spekulativ karaktär,
skulle man trott honom vid naturens betraktande ha varit ledd av
mystiska aningar, och måhända kan man i visst avseende icke heller
alldeles förneka detta. I detta sammanhang kan man anföra en
händelse, som inträffade under hans vistelse i Göteborg och som
berättats av göteborgsdoktorn Liborius.
Carlander hade haft en livlig dröm, att han på en viss dag och
timme skulle dö. Att denna dröm ofelbart skulle slå in, hade hos
honom blivit till så full övertygelse, att han, då denna dag inföll,
lämnade alla göromål å sido och i högtidligt lugn avvaktade den
hemlighetsfulla timmen. Men när denna var förliden, återgick han
med samma lugn till sina vanliga värv.
Övertygelsetrogen swedenborgare, trodde han på varsel. En gång,
har en gammal göteborgare berättat, skulle hans betjänt Johnsson,
som tjänat honom under hela göteborgstiden, en vinterdag gå ett
ärende till Frimurarelogen och tog genvägen över kanalisen, men
halkade och föll, slog huvudet i och dog på stället. Morgonen därpå
kom doktorn ut till hushållerskan och hennes dotter.
— Jag har haft Johnsson hos mig i natt, sade han.
Söndagen veckan därefter skulle Lena (så hette dottern) gå in i
doktorns förmak för att höra på vaktparaden. Kommen mitt på golvet,
föll hon i en häftig skrattparoxysm.
Man frågade henne, vad som stod på.
— Jo, det är någon, som håller mig så hårt i hakan — nu släppte det!
Andra dagen syntes märken efter stora karlfingrar.
— Det var Johnsson, förklarade doktorn allvarsamt.
Märkena fick Lena behålla i fjorton dagars tid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
