Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teatern vid Södra Hamngatan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I sitt ursprungliga skick bibehölls byggnaden till 1860, då den
rymliga scenen förändrades till lagerlokaler och salongen ombyggdes
till konsertsal, i vilken stadsfullmäktige höllo sammanträden 1863.
Den framstående komikern Viktor Holmqvist — berömd som onkel
Braesigs och Lambertuccios framställare — lär ha sagt den sista
repliken på Segerlindska scenen under besök här i sin ungdom.
Teaterns förändring gav ej den beräknade vinsten, varför det
beslöts att huset än en gång skulle tjäna Thalia. Salongen ombyggdes
ock fick hälvten av sin forna storlek. I stället för de tre logeraderna
blev det endast två. På detta sätt blev den rätt intim och verkade,
med sin enkla dekoration i vitt, rött och guld, ganska tilltalande.
Scenen var så primitiv som möjligt. Från mina ungdomsår minnes
jag de rankiga balkongerna på båda sidor om kulisserna, vilka
teatermaskinisterna nådde genom äntringar på halsbrytande stegar, de små
gluggarna vid scentaket, genom vilka man kunde komma in till andra
radens korridor, de nötta fonderna, som åren bleknat, de dåliga
rums-dekorationerna, vilka sågo mer än lovligt antikverade ut, det
skröpliga, vådligt sönderskruvade scengolvet, det buckliga rampblecket,
de malätna attributen, möblerna och den andra rekvisitan, där
målning och förgyllning för länge sedan fallit av.
Men jag minnes även det vackra, det sant konstnärliga, det
upplyftande och intressanta, det glada och lekande som kommo oss att
glömma den tarvliga ramen. Vi minnas Therese Elffors, den lika
robusta som intelligenta konstnärinnan och hennes duktiga trupp.
“Gumman Elffors" hörde till den svenska teaterns allra
populäraste personligheter, och hon var känd och avhållen av ett par tre
generationer av scenens barn. Ty hon hade tillbragt icke mindre än
femtiofem år vid teatern. Efter mannens död 1869 ledde hon
sällskapet med beundransvärd kraft och hon skapade ett rikt och
mångsidigt galleri av utmärkta människoframställningar. Sällskapet, som
på sin tid var landsortens främsta, upplöstes 1889, varefter hon övergick
till August Lindbergs stående teater i Göteborg. På denna scen
uppträdde hon också för sista gången den 27 februari 1892, nästan
på dagen 50 år efter hennes första debut."
Vidare ihågkomma vi Rasmussens förträffliga danska trupp, vilken
spelade Holberg och Hostrups studentkomedier; vidare Aug. Lindbergs
nyskapade och omstridda Hamletgestalt, som på sitt segertåg i
landsorten här visades för göteborgspubliken; Tivanders glada operett med
Boccaccio och Lille Hertigen för första gången, med Fritz Arlberg
som gäst och den sedermera så populäre kapellmästaren Wald.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
