Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teatern i Kungsparken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att utföra ritningarna till den nya teatern. Grunden lades 1856 och
arbetet leddes av byggmästarne A. Kriiger och A. Heres. Så reste
sig byggnaden så småningom mellan Kungsparkens lummiga
trädgrupper — oemotståndligt, trots alla vanskligheter, av vilka
kapitalbristen var den mest hotande. Man hade räknat fel, 150,000
riksdaler först och 80,000 riksdaler sedan måste upplånas för att få teatern
färdig. Men 1859 stod den där, färdig att mottaga sånggudinnorna
med sina rosiga spiror. Bildhuggaren Carl Ahlborn hade nedlagt
hela sin bekanta smak och konstfärdighet vid salongens ornering
och vid den berömda Gropius’ska ateliern i Berlin voro ridån och
dekorationerna utförda.
Den förstnämnde, Ahlborn, var känd över hela landet som en
mycket skicklig ornamentsbildhuggare, den där pånyttfött denna i
1800-talets förra del rätt tynande konst och utfört betydande arbeten
vid teatrar och offentliga byggnader i Stockholm.
Det var ett högtidligt ögonblick när Nya teatern, som skådebanan
från början benämndes, den 15 september 1859 öppnade sina portar.
Invigningen hade lagts i värdiga händer. Edvard Stjernström — en
av 1800-talets mest intelligente och framstående skådespelare, tillika
under några år en av Sveriges främste teaterledare, stod för
programmet.
För programmets musikaliska del hade engagerats en orkester,
vilken under Josef Czapeks skickliga dirigentskap inledde festligheten
med Webers ståtliga Jubelouverture.
I den tidens göteborgstidningar är naturligtvis tilldragelsen
föremål för utförliga skildringar och i en av dem heter det bl. a.:
Redan strax efter klockan sex på aftonen ovan nämnda dag
började fotvandrarnes antal märkbart öka sig på de gator, som leda till
Nya Teatern; massorna växte och snart dånade varje ögonblick bron
över Vallgraven under de framilande åkdonen. Långt före klockan
sju var teatersalongen fullsatt av festklädda åskådare, vilka
synbarligen njöto av salongens skimrande och smakfullt rika prakt. Men
ouverturen ljuder; plötsligt känner man välbekanta toner mäktigt tala
till sinnet: det är folksången, som knyter sig till ouverturen, och som
en man reser sig den i kungssorg efter Oscar I klädda publiken.
Snart lyfter sig det täckelse, som hittills dolt scenen, och under
en mild musik träder Sånggudinnan i ett halvdunkel fram för
åskådaren. Under det hon framsäger sina minnen, klarnar småningom
himlarymden; det är fullt solljus, då hon talar om sina förhoppningar
och genom ett trollslag framkallar “en bild, en ljusets bild utav en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
