Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ringnérska tiden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till Stockholm, där hon sedan tillhörde efter vartannat Södra, Nya
och Mindre teatrarne.
Det låg något friskt, älskligt och intagande över Anna de Wahl.
Det var något hos henne, som omotståndligt erövrade publiken —
den smittande glädjen hos en lärka, som sjöng, ej för lönens, blott
för sångens skull. “Hon liknade syrsan i fabeln, som sorglöst spelade
och sjöng sommarn lång“.
“Du kvittrade, du, lik en lärka i skyn,
och dansade lustig och glad bland de glada.
Men aldrig, fast nära, din fot nådde dyn —
och barnfromma sinnet gick fritt ifrån skada
hette det även om henne.
Hon dog 1889. Hennes son är den berömde skådespelaren Anders
de Wahl.
Amanda Rylander återigen var Anna de Wahls raka motsats:
ganska robust, våldsamt lustig att se och höra, men på samma gång
hjärtegodheten personifierad. Hon tillhörde en teaterfamilj och var
född 1832. Brodern var direktör, systern, gift Littmark, likaledes
skådespelerska. Året 1857 debuterade hon hos Selinder och var
sedan under ett trettiotal år fästad vid Göteborgs teater. Bland hennes
många roller må nämnas Opportune i Fregattkaptenen, fru Dumoulin
i En liten satunge, Fadette i Syrsan, fru Toffelman i Din nästas hustru,
fru Wahlström i Hittebarnet, fru Bonivard i Duvals skilsmässa, änkan
Silléry i Niniche, Katri i Daniel Hjort, Monika i Två systrar, Madam
Österlund i Hur man gör gott m. fl.
“Amanda Rylanders artistskap kan karakteriseras med ett enda ord:
liv, hette det om henne vid ett tillfälle. Det är ibland litet för mycket
av den sorten, det kan ju icke nekas, men liv är det dock och
personlighet över det hela. Det rycker i var led på henne, då hon
spelar; skall hon skratta, måste man skratta med; gråter hon på scenen,
blir det ofta verkliga tårar. Excentrisk, överdriven kan hon vara, men
en sak bliver hon aldrig: likgiltig för vad hon gör och för det de
andra göra på scenen. Se bara på henne t. ex. i en operett, där
hon spelar en biroll; de andra bruka för det mesta stå likgiltiga under
andras kupletter och scener — och vem kan i det hela förtänka dem
det? — men Amanda Rylander följer med varje ord, som sjunges,
och under hela tiden kan ni märka, hur hennes minspel förändras.
I bland kan hon av en liten roll skapa en miniatyrbild av hög
komisk rang. Till exempel i “Clara Soleil“ där hennes “diskreta"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
