Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hillbergska tiden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han gjort sin första sceniska debut på ett sällskapsspektakel, där han
spelade — en käring. På ett sällskapsspektakel längre fram
uppträdde han som Rudolf i det överdådigt roliga spexet “Rudolf eller
Blodbadet på Sicilien". Fru Zelma Hedin lär, efter att ha sett
honom i denna roll, sagt att en sådan figur och ett så klangfullt
organ borde på allvar ägnas åt teatern. Antingen detta omdöme
eggade den unge studenten att kasta luntorna i väggen och ställa
sig under Thalias banér — eller det var, som han själv blygsamt
påstår, insikten av att han icke dugde till något annat, som drev
honom upp på scenen — allt nog, på vårsidan 1873 debuterade han
på kungliga teatern som Härved Bosson i “Bröllopet på Ulfåsa".
Det gick med honom som det vanligen plägar gå med debutanter.
Han väckte någon uppmärksamhet för stunden. Man berömde hans
vackra figur och organ, av vilka företräden man trodde sig kunna
vänta något i framtiden — man tyckte sig till och med i hans
framställning spåra en inre glöd, något “tusan djävla11, enligt Sergels
uttryck. Men när den första nyfikenheten tillfredsställts, var han, som
flertalet debutanter, glömd.
Då han inte fick några roller vid kungliga, drog han ut i
landsorten till Wilh. Ahman i Göteborg 1873, men redan året därpå for
han till Finland. Där vid svenska teatern i Helsingfors kvarstannade
han i fyra år, eller till våren 1878, dels som skådespelare, dels som
regissör. Att han icke låg på latsidan därom vittnar hans rika
repertoar från den tiden samt i ännu högre grad den utveckling han
genomgått och som vid återkomsten erövrade åt honom en plats
bland Sveriges mest framstående karaktärsskådespelare.
I Stockholm fick han engagement vid Nya teatern, där han som
hertig de Septmon i “Främlingen" tog publiken med storm. Från
Nyan övergick han till Kungliga teatern.
Den andra triumfen var Corrado i det italienska dramat av samma
namn. Därpå följde den ena efter den andra. Den största firade
han dock som Jago i “Othello". Ett sådant spel hade man ej sett
maken till på mången god dag. Publik och kritik voro förtjusta, och
de gamle, som sett Georg Dahlqvist i dennes glansdagar, deltogo
icke minst i den allmänna hänförelsen.
Så avbröt han plötsligt engagementet och flyttade till Göteborg.
Företaget var onekligen litet vågat, isynnerhet som han icke hade
någon ekonomisk grundval att bygga på. Men han hade många
beundrare här. Ja, det var till och med en rik göteborgsk
köpman som sa’:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
