Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ranft teaterägare i Göteborg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Castegren, bemärkt som framstående operettartist. På herrsidan den
nu så berömde Ivan Hedqvist, som här tjänte sina sporrar, och C.
A. Brovallius. Trots sin ungdom var den förre redan då en
skådespelare av rang, rörde sig lika ledigt i farsen som i skådespelet och
utmejslade med synnerlig omsorg sina uppgifter. Två så skilda
karaktärer som han gav i “Floden" och i “Småborgare" vittnade om mindre
vanlig individualiseringskonst.
Brovallius fick mer än de fleste ligga i repertoaren och växte med
varje uppgift. Mångsidigheten och smidigheten hos denne konstnär
voro beundransvärda, och man kan säga, att han icke tog ett enda
felgrepp på de roller han utförde här. Vidare herrar Knut Lindroth,
Eric Zachrisson m. fl.
Direktör Castegren själv hade i de svenska och finska
huvudstäderna lagt i dagen en ovanlig mångsidighet — spelat Stackars
Jonathan och Montedafior lika väl som de Prunelles i “Låt oss
skiljas" och Flemming i “Storstadsluft" — men framför allt var han
en utmärkt, konstnärligt skolad regissör och hade överallt som sådan
fått de amplaste lovord. “Absolut av ingen överträffades han i kärlek
till scenen och dess uppgifter, hette det om honom. Den är hans
entusiastiska och konstnärsförståndiga sinnes livsmål11.
Början gjordes med Tolstojs verkningsfulla skådespel
“Uppståndelse", varefter flera utmärkta saker följde.
Efter en anmärkningsvärt omväxlande och av både litterära och
konstnärliga strävanden utmärkt sejour slöt Castegren första spelåret.
Utan tvivel var det med tungt sinne han skådade tillbaka på denna
verksamhet, vilken än en gång bekräftade den gamla sanningen, att
Göteborg är en hårdarbetad jord för en stående teatertrupp. Publiken
var som alltid oberäknelig. Castegrens järnenergi och konstförstånd
gjorde föga. Inte ens revyn vid årsskiftet hjälpte, sedan Engdahl i
den genren börjat regera på Folkan.
Efter ytterligare ett spelårs missräkningar och betydande
ekonomiska uppoffringar gav Castegren tappt och tillträdde en plats som
förste regissör vid Svenska teatern i Stockholm.
Därefter stod teatern på nytt i de ambulerande sällskapens tecken.
Dir. Selander, om vilkens verksamhet jag berättat i samband med
Nya teatern i detta arbetes första del, och vilken i flera år var Stora
teaterns bästa och oftast återkommande hyresgäst, ryckte in på ett
par tre månaders sejour med några av samtidens förnämste
dramaturger på repertoaren.
Med honom omväxlade Rönnblads, Ostens, Lindroths m. fl. sällskap.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
