Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Exercisheden och Vasastaden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
alltför knapphändiga för att de skulle kunna bilda en fältduglig kår. I
december 1881 beslöts göteborgskårens upplösning, och samtidigt sökte
man få till stånd ett skyttegille. En kommitté tillsattes, som realiserade
kårens tillgångar, och behållningen donerades till Skyttegillet. Arkivet
skänktes till Stadsbiblioteket, och några fanor, uniformer och gevär m. m.
till Göteborgs museum. Huru den frivilliga skytterörelsen sedermera
främjades av skyttegillena, därom skall jag längre fram berätta.
Den stora rörelsen på 1860-talet bör icke underskattas. Den blev
betydelsefull därigenom, att Sveriges folk fick ögonen öppna för
försvå rsväsendets betydelse. Genom sina strävanden sammanförde den
till upphöjd tävlan män av annars skilda samhällsklasser och förenade
dem som goda kamrater om det mål som heter fäderneslandets
fortfarande frihet och oberoende.
Från skarpskyttarnas manövrer på Heden kommer man lätt över
till knektarnas. När jag nu berör dessa skall den gamle göteborgaren
helt visst le ett minnesgott leende. Han har själv kanske klätt svettig
skjorta för fosterlandet i den försvarsnihilistiska tid, då majoriteten
av Sveriges riksdagsbönder ansåg trettio dagar vara gudi nog som
övningstid för den värnpliktiga svenska ungdomen.
Härliga tid! tänker han. Härliga tid med vita tält på Heden,
kanoner och vaktposter, ölschapp och marketenterier! Härliga tid,
då pojkarna lärde sig att nödtorfteligen skyldra med “korvknivarna“,
att skilja på höger och vänster, på en underlöjtnant och en general,
på en bössa och en kanon. Härliga tid, då man lekte ridande och
åkande artilleri utan hästar och sköt till måls med löst krut över
Levgrens äng, vårdslöst siktande på Stampen och Gårda, allt som
det föll sig, men utan avsikt att skada.
“Beväringspojkarne på Heden tillhörde Göteborgs “sevärdheter^,
särskilt om söndagarne, då deras närmaste gärna vallfärdade dit för
att beundra söner eller bröder i all deras härlighet som vitbyxade
artillerister, har doktor Wilh. Sjögren berättat i en liten skiss, som
han sänt mig. Till parad hörde nämligen vita byxor, och då vi i
regel hade egna uniformer, var truppen säkerligen prydlig. Över
bröstet hade vi den breda, gula kartuschremmen, som gjorde sig
mot den mörkblå vapenrocken, samt därtill vid sidan den väldiga
artillerisabeln. Det var obestridligen en stor fröjd, att iklädd all
denna ståt, med den blänkande sabeln, som skramlande slog mot
trottoarens stenar, och — naturligtvis! — med fina vita glacéhandskar
tåga genom staden på Hamngatorna och kanske få göra honnör
för någon fordom beundrad gymnasistflamma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
