Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lorensbergsteatern.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
närer bibringa oss den insikten, att teatern icke allenast är ett medel
för en tillfällig förströelse, en angenäm inrättning att döda några
tråkiga timmar med. Och vi förstå, som det så riktigt sagts, att det
brokiga livet på tiljorna är något mera och högre än en fantasiens
yra och stundom lättsinniga lek. Teatern är, för att tala med
Malmström, en spegelbild av det verkliga livet, dess sorg och glädje, dess
passioner och tröghet, dess framsteg och missräkningar. Den verkar
livande och förädlande och öppnar idealens sköna värld.
Första gången de göteborgska synpunkterna på teaterns
kulturella uppgift kommo mera kraftigt till synes var för något mer än
hundra år sedan. Göteborg ägde då endast ett teaterhus, och det
ett ganska skröpligt sådant. Det var samma trähus som
kommerserådet Patrik Alströmer låtit till sånggudinnornas tjänst uppföra vid
Sillgatan i slutet av 1700-talet. Egentligen hade detta konsttempel
aldrig tillfredsställt dåtidens göteborgare, vilka, eftersom staden genom
lyckliga konjunkturer nått en rangställning i Norden, med skäl kunde
fordra en bättre teater.
Teaterfrågan var alltså, liksom hundra år senare, brännande.
Offentligt och enskilt voro meningsutbytena lika livliga, men under det man
talade, projekterade och överläde framträdde en man som handlade.
Det var traktören Laurentius Segerlind, densamme som uppfört Göta
källare. Han byggde på egen risk ett teaterhus vid Södra
Hamngatan, mitt emot hotellet, och genom honom fick således Göteborg
sin första mera moderna teater.
Situationen 1816 företer onekligen en viss likhet med Göteborgs
teaterfråga ett sekel senare. Då framträdde nämligen en man av
samma skaplynne som den idérike Segerlind, iklädde sig den
ekonomiska risken för en ny teater, vilken han skänkte samhället, medan
frågan om den kommunala stadsteatern väntade på sin slutliga
lösning.
I diskussionen om samhällets teaterfrågor hörde man ofta denne
mans, Sophus A. Petersens, stämma. Enligt hans åsikt var det icke
frånvaron av dramatiskt konstintresse som försumpat teatern här i
staden; fastmer var det bristen på ett förstklassigt konsttempel, med
moderna arrangement till publikens trevnad och med nutidsscenens
tekniska finesser, som grundlagt den bildade och mera granntyckta
publikens likgiltighet för teatern här.
Han visste också att göra propaganda för denna mening. En
vacker dag 1914 överraskade han allmänheten med ett storstilat
teaterförslag, vilket, på samma gång det ville bidraga till våra teater-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
