Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Omkring Örgrytegräns och Mölndalså.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vilka gärna gästade de rika göteborgshemmen. Intelligens, skarp
omdömesförmåga och en viss originalitet voro egenskaper som utmärkte
den unga byggmästardottern. Därtill kom rikedomen. För de många
friarne var hennes guld väl den mest tilldragande egenskapen; men
hennes hjärta var ej lätt att vinna; hon genomskådade snart
friare-anbudens art.
En av hennes tillbedjare var en ung göteborgskonstnär, vilken
börjat beträda vägen till berömmelsen. Hans passion var nog
uppriktig, men hopplös måste han gå bort från guldfågeln — bort
att skapa oförgängliga konstverk, vilka för alltid skola sprida glans
över J. P. Molins namn.
Så var det liv och glädje och lustbarhet på Skår. Där diktades
och sjöngs och svärmades i de soliga dagarne, i de drömmande
sommarkvällarne, och mången bar minnen därifrån för livet.
När Elisabeth Lindner för alltid lämnade Skår, hade hon lämnat
den första ungdomstiden bakom sig. Hon slog sig ned i Göteborg
och där kommo nya sidor av hennes karaktär i dagen. Egenheterna
framträdde skarpare och de första tecknen till en av mänsklighetens
uslaste passioner, det allt annat kvävande begäret efter guld yppade
sig.
Ännu en kort tid umgicks hon i de förnäma kretsarne, hon lät
till och med förmå sig att utbyta trolovningstecknet med en man,
vilken lyckats bättre än de andra friarne. Det var en löjtnant med
ett aktat namn och förlovningen lär ha eklaterats på själva residenset,
där hon ofta varit gäst. Inom kort greps hon emellertid av
misstanken att det endast var hennes penningar den unge löjtnanten
fikade efter och så slog hon upp. Efter den stunden sågs Elisabeth
eller Betty Lindner, som hon oftast benämndes, inte mera i Göteborgs
salonger.
Sedan girighetens makter slagit sina klor i hennes själ, började
hon med aldrig svikande skicklighet förkovra sin förmögenhet. Mot
skälig ränta, som dock aldrig närmade sig ocker, lånade hon ut
pengar och satte in kapital i säkra och löftesrika affärsföretag. Ett
särskilt förtroende hyste hon för en sin faders landsman, den
skicklige grundläggaren av ett av våra största och rikaste handelshus.
Denne man mottog hennes kapital och gav rik vinst därpå, till fromma
för sig själv och den guldtörstande kvinnan.
Så småningom förföll hennes yttre människa. Hon blev allt mera
smutsig och sliten, på göteborgsgatorna vandrade hon i årtionden
med samma nötta, antika dräkt, vilken väckte alla förbipasserandes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
