Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ramberget.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det i historien åren 1644—45, då danskarne, som flera gånger
företagit fälttåg på Hisingen, inföllo på ön under kung Kristian den
fjärdes befäl och började belägra den nyanlagda staden mitt emot.
Från Rambergets högsta punkt rekognoscerade kungen terrängen,
utan att låta sig avskräcka av de grova kanoner, som kommendanten
i Göteborg lät spela från Stora Otterhällan mot danskarnes positioner.
Attacken varade inte länge. Den tappre Lars Kagg, som vid denna
tidpunkt hade till uppgift att försvara Västergötland, ryckte in på
Hisingen och staden var räddad.
Inte heller senare lyckades danskarne i sina attacker mot
Göteborg, till vilket de, som bekant, hade gott öga. Kristian den femte,
som hatade Sverige sedan barndomen, förklarade, som jag i andra
delen av detta arbete berättat, året 1675 krig, vilket emellertid tack
vare svensk tapperhet och dugliga fältherrar slöt olyckligt för danskarna.
Som vanligt bröt man in i Bohuslän, denna gång under Gyldenlöwe,
och fortsatte härjningarna på Hisingen. Tack vare svenskarnes seger
vid Halmstad blev det uppehåll i de danska operationerna, men dessa
fortsattes med korta mellanrum de fyra följande åren. Under ett av
dessa sökte Gyldenlöwe från Ramberget bombardera staden, men
kanonerna nådde icke fram. Under det mest kritiska skedet, maj—juli
1678, lyckades emellertid riksamiralen Gustaf Otto Stenbock slå en bro
över älven nära Gamla Älvsborg, troligen vid Pölsebo, och förjagade
efter en batalj på slätterna å Sannegården fienden, varefter vägen till
det av danskarna belägrade Bohus var fri och undsättning bringad.
Året därpå slöts äntligen freden.
Vid denna tidpunkt var trakten omkring Ramberget föga bebyggd.
Hela norra älvstranden var vassbevuxen och i vassarne rådde det mest
idylliska fågelliv. Att vattnet gått ända upp till bergets fot därom
vittnar det sakförhållandet, att man påträffat dels vattenståndsmärken,
dels järnringar i bergväggen, förmodligen använda för fartygsförtöjning.
Med utvecklingen följde vassarnas torrläggning, för vilken bl. a.
ingeniören James Keiller ivrigt arbetade. Utpumpningar verkställdes
och 1885 godkändes ett av lantmätaren A. A. Rönnbäck uppgjort
förslag till vassarnes fördelning i kvarter och gator. Den första över
Lundbyvassarne anlagda vägen öppnades för trafik den 18 maj 1885.
En av de första landvinningarna i Rambergets närmaste
omgivningar gjorde industrien året 1857, då här anlades ett
järnför-ädlingsverk, åt vilket berget lånade sitt namn. Den på senare tiden
ofta framburna tanken, att här nere vid västkusten anlägga ett
för-ädlingsverk för en del av Sveriges väldiga malmproduktion, har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
