Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skärgårdarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
all sjömanslivets sällhet och sjösjuka. Och när man sedan gått i land
— med vilken aptit går man icke till bordet!
På Alphyddan, Marstrands förnämsta värdshus, mådde man som
en kung; och där “smakte mjödet kungen", för att tala med
Runeberg. Luften var så stark, mänskan är så svag och vinerna på
Alphyddan voro präktiga.
Så långt krönikören.
Apropos Alphyddan har den mer än halvsekelgamla anor som
friluftsrestaurant och till den äro otaliga glada minnen knutna från
de tider, då det lilla värdshuset i lä om berget var det enda i sitt
slag i Marstrand. Det var alltid småtrevligt och gammaldags
behagligt vid småborden under de lummiga trädkronorna, och man åt i
alla tider bra på de glastäckta verandorna, vilka emellertid redan i
gamle kungens tid, då Marstrand stod på höjden av sitt rykte och
tusenden sinom tusenden samlades hit från landets skilda trakter, voro
för trånga och omoderna.
Det har sett generation efter generation av göteborgare och
mar-strandsbor och främlingar från in- och utland samlas här lill glam
och njutningar. Man trivdes här, omgivningen var enkel, men tonen
fri och värdig och på samma gång glad. Det vill säga så glad som
svenskarne förmå göra den på en badort.
Äldre göteborgare kunna berätta om livet på Alphyddan
fordomdags, då man trängdes om de förfriskningar som kallades
söndags-nissar. Det var på 1870-talet, då tonen inte var riktigt så stel
som nu.
De mera anspråkslösa badgästerna bodde gärna på Arvidsvik å
Koön, till vilken trafiken förmedlades genom roddbåtar. Färjningen
var reglementerad. År 1868 flyttades stationen å Koön från
Blekebukten till Ringen och den gamla taxan sex styver fram och åter
hölls länge.
De båda roddare, som de sista trettio åren före roddarreglementets
upphörande 1912 skötte färjningen, voro mycket populära. Janne
och Berntsson kände hög och låg och ingen passagerareångare har
väl haft finare passagerare än de. “Furstar, ministrar och adelsfolk
med anor från medeltiden färdades på deras alltid snygga grönmålade
tofter, och man lade märke till att deras förekommande artighet var
lika stor antingen de hade en excellens eller en liten rödkindad jungfru
i båten, kanske var den till och med litet större mot den sistnämnda;
det var något chevalereskt över Janne när han hjälpte en dam i land.
Det var emellertid inte endast angenäma sommarturer de båda roddarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
