Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skärgårdarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Öarna i Göteborgs norra skärgård voro, som jag förut påpekat,
före 1870-talets mitt föga kända av det stora flertalet göteborgare.
För marstrandsresenärerna och sportseglarna voro de emellertid
bekanta. De förra hade under sina sommarresor från och till den
idylliska skärgårdsstaden sett de små ösamhällena ligga uppkastade
mellan klipporna som en samling hus på ett väldigt leksaksbord,
vars röda färger bildade gladlynta inslag i ett evinnerligt grått och
blått. Och sportseglarna med och utan segelsällskapets flagga hade
gjort strandhugg då och då vid öarnas stränder och dess ålderstigna
bryggor. Men att välja dessa öar som rekreationsorter föll ingen
in.
Den närmare bekantskapen med arkipelagen därute knöts, kan
man säga, med det stora sillfiskets begynnelse på 1870-talet. Fisket
pågick nämligen till större delen — för göteborgsskärgårdens
vidkommande — i dess fjordar och sund, och sillgrossörer och
uppköpare höllo dagligen till vid vadstängen och sillbåtar.
Med fiskhandlarna kommo ryktena till staden om Norra
skärgårdens säregna skönhet, om de stora öarna i havsbandet, där
Kattegatts böljor bröto sitt vita skum mot stränderna, där salt- och
tångdofterna voro mera oförfalskade än vid Långedrag och Styrsö, vilka
platser dittills givit flertalet göteborgare den enda föreställningen om
göteborgsskärgårdens utseende.
Den som tog initiativet till den första ångbåtsförbindelsen med
Björkö var den på samma ö födde göteborgaren Carl Björkstrand.
Året 1875 förmådde han en fiskare Sander i Västergård att bygga
en ångbåtsbrygga och påpekade öarna genom insändare i
Handelstidningen.
Intresset väcktes.
Göteborgs ångslupsbolag, som tagit södra skärgårdstrafiken på
entreprenad, satte in en båt två gånger i veckan till öarna och från
sommaren 1876 en gång dagligen.
Och om söndagarna anordnades flera lustturer.
Man fann behag i öarna: Hönö och Öckerö med sin typiska
västkustnatur, än storslagen, vild och djärv i sin struktur åt
havssidan, än leende och vän i dalsänkorna; Björkö med sina grönskande
ängar och skuggande träd; Grötö med sina prunkande lundar och
sina egendomliga rullstensfyllda stränder. Den som slog sig ned
här för att njuta några veckors vila från stadslivets larm och buller
kunde snart korrigera omdömena om öarna och dess befolkning.
Fiskarna voro ett enkelt, rättframt, kärnfriskt släkte, som visserligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
