Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Öckerö och Hönö.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Detta är de gamle nordmännens Heyney, men namnet har liksom
grannöns undergått förvandlingens lag. Åtskilligt i öns natur manar
emellertid tanken tillbaka till uråldriga tider. Se bara detta
underliga slätt- och grålandet, som buktar sig mellan den första strandbyn,
Heden, och nästa byar i öns mittpunkt, Gårda och Hult! Ödsligt,
melankoliskt, men på samma gång rogivande och stämningsfullt
drager landet ned mot söder, formande sig till slätter, till
bergskäglor, till backar och tegar, avdelade av mossgråa gärdesgårdar,
och till underliga rullstensåsar, i vilka en och annan vildrosbuske
brottas med stenen för att komma upp. Det ligger ett typiskt
nord-halländskt drag över detta öparti, som blir egendomligare och mera
drömmande när sommarhimlen gjuter sina färger däröver och
fjorden ger ett inslag av blått.
Samma tycke av uråldrighet och enslighet har den lilla kullen
med sin valeliknande mur, där en gång en lotsutkik skulle stå. Där
krypa snåren frodiga över ett kaos av kullerstenar, men det som ger
kullen sitt säregna behag är en lund av furor, som knotiga,
väder-slitna och förkrympta trotsa västans och nordans makter. På södra
sidan av kullen, där furorna funnit lä och kraft av södersolen, ändra
de plötsligt karaktär. Som de stå där i klunga få de nästan piniens
form och färg och förvandlingen till pinielund blir mer bestickande,
när aftonsolen står röd och glödande mellan stammarna.
Ja, Hönö är med sin skiftande fysionomi en typisk västkustö,
ej vacker i detta ords egentliga betydelse men intressant. Och visst
är att dess äldsta spår till odling förlora sig i hedna tider. Kanske
var det då Hönö utpekades som platsen för den första kristna kyrkan
i denna skärgård. Just där nere på den nu så ödsliga sydslätten
skulle hon stå, med vita murar lysande mot Danafjorderis vatten.
Och att gudshuset verkligen en gång byggdes där älskar legenden
att tro, ehuru forskningen därom intet vet.
En labyrint och myntfynd från äldre tider vittna förövrigt om
gammal kulturbygd.
På västsidan av ön ligger hela havet på. Där är Hönö huvud
med fyren, byggd 1904, där de förrädiska Fällugnarna, där Hönö
bådar, på vars stenbrott skönjas spillrorna, av strandade ångare.
Inga holmar skymma blicken. Dyningen slår mot Svartskärens och
Stenskärens och Benskärens hällar, i vars skrevor sjöfågeln häckar.
Här ligger, till höger om västra mynningen av Fotö sund ett av
kustens härligaste badställen. För alla lustresande till Hönö och alla
badgästerna där är det känt under namnet Hästen, efter en flodhäst-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
