Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kalvsund. Sillfisket.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
var tullsergeanten Mårten Gabriel Leijonsköld-Oxenstierna, vilken på
sin tid var huvudman för friherrliga ätten Oxenstierna till Eka och
Lindö. Född 1834 hade han blivit simpel tull- eller kustroddare på
Styrsö, innan han utnämndes i 1870-talets början till chef för
Kalv-sundstullen.
Dessförinnan hade emellertid den levnadsfriske och originelle
mannen fört ett glatt och festligt liv, fyllt av många dramatiska äventyr.
Så hade han bl. a. genom ridderliga bärgningar av människoliv
förvärvat sig silvermedalj för berömliga gärningar och en fransk
rädd-ningsmedalj i guld.
“Han umgicks mycket — har en av hans många vänner G.
Thorsander berättat — å egendomarne i Karlsborgs-, Hjo- och
Skövde-trakterna. Överallt var han bjuden när man skulle ha någon
festlighet. I Skövde sågs han ej mycket till om somrarne, men dess
mer vintertiden, då han, när det var slädföre, kom körande i tandem
efter ett par duktiga fålar och i en skrinda prydd med björnhudar.
Vid jultiden och ofta eljes kunde han stanna i staden flera dagar
och deltaga i baler och bjudningar. Oförtruten dansör var han
naturligtvis en balhjälte av prima rang, och om kjoltygen buros av
välborna fröknar eller mamseller det kvittade honom lika; han var
så där smått kär i dem allesammans, och så var nog förhållandet
även å damernas sida.
Vid en repetition till ett sällskapsspektakel gjorde Oxenstierna,
som naturligtvis även var god aktör, några befogade anmärkningar
mot det sätt på vilket en av stadens mera bemärkta män skötte sin
roll. Denne, en ofta rätt hetlevrad man, fann sig förnärmad.
Ordväxling uppstod och hastigare än någon beräknat fick Oxenstierna
en örfil.
Denne sade då helt lugnt:
— Nog har jag stora skulder och Gud vet när jag kan betala
dem, men den här skall genast kvitteras och det med ränta.
Och därmed gav han angriparen ett par väldiga orrar, en på
vardera kinden och detta så häftigt, att denne föll under ett bord.
Händelsen väckte naturligtvis hos alla närstående uppståndelse
och saken blev genast bekant i staden. Alla undrade nu huru det
skulle gå med själva föreställningen. Men när aftonen för denna
kom, visade det sig, att båda kontrahenterna voro tillstädes och skötte
sina uppgifter väl. Medling hade skett. Oxenstierna ville minst av
allt här på jorden ha någon ovän. Han var ju lätt att förlika och
hans vederpart var, om än häftig, en hedersman han med.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
