Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Södra skärgården.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den forne bergsmannens död inträffade året 1818 på sommaren
efter en lång sjukdom.
Apropos det lysande Ericssonska namnet erinrar jag mig den
oförgätliga höstmorgonen anno 1890, då Olof Ericssons frejdade son
John Ericssons stoft på Förenta Staternas ståtlige pansarkryssare
Baltimore nalkades Sveriges kust för att en kort stund dröja utanför
Vinga — nära den havombrusade ö där hans fader vilar.
Amerikanarne hade villfarit John Ericssons önskan att få sin grav
i svensk jord, och under stora högtidligheter hade kistan på
New-Yorks redd förts ombord på krigsskeppet, vilket skulle föra stoftet
över oceanen.
“Solglittret bröt i kölvattnets fåra, skummet fräste kring bogen,
de två väldiga skorstenarne spydde ut massor av stenkolsrök i den
klara, saltmättade luften, morgonbrisen lyfte stjärnbanérets röd- och
vitrandiga duk över akterspegeln och lekte muntert med den blågula
flaggan, som var hissad på toppen.
Dagen skred och alltjämt styrde kolossen sin kosa österled,
regelbundet och säkert. Mörkret bredde sig över djupen, månens silver
göts över vågorna och på himlavalvet skådade tysta stjärnor ned på
den oändliga vattenspegeln, där John Ericssons likfärd gick över
havet emellan två världar.
Snart såg utsiktens spejande öga de brutna konturerna av en
söndersplittrad granitvall träda fram ur vågen. Det var John Ericssons
fosterland. Alla hjärtan om bord klappade av glad rörelse — solen
steg lågande upp över den svenska jorden och bringade från denna
en varm välkomsthälsning till den återvändande sonen, vars hjärta
en gång slog så rikt och varmt för den fosterbygd, som stod redo
att öppna sin famn för hans stoft."
Det var först meningen att kistan skulle landsättas i Göteborg,
men svenska regeringen hade till sist önskat att Baltimore skulle avgå
direkt till Stockholm. Ordern härom delgavs krigsskeppets
befälhavare av kapten Lange å lotsångaren Göteborg och så begav det
sig att jag och en annan göteborgsk publicist — dåvarande
medarbetaren i Göteborgsposten, Handelstidningens nuvarande mycket
framstående, skicklige och kunnige redaktionssekreterare H.
Dahl-qvist — blevo de förste svenske tidningsmän vilka fingo beträda den
amerikanske pansarkryssarens däck.
Där under ett kapell, omgiven av en hedersvakt av marinsoldater,
låg denne arbetets hjälte, vilken givit glans och ära åt det svenska
namnet och intagit en lysande plats bland mänsklighetens stormän.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
