Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
pees sie
123
han sig ännu se mannens skuldror, då denne gick bort. Men hvem
var då denne drömmens utskickade? Han hade visst sett honom förr
vid Karls-å... Måhända var det dödens budbärare, ty konungen gick
ju sedan till följe af hans råd mot döden...
Medan konung Olof uppehöll sig i Gardarike inträffade, att en
förnäm enkas son fick en svår halsböld, hvarigenom det stackars bar
net icke kunde svälja, och som bragte gossen nära döden. Drottning
Ingegerd, till hvilken den sörjande modren vände sig, hänvisade hen¬
ne till kung Olof. Konungen sade sig väl icke vara någon läkare,
men for emellertid med sina händer omkring gossens hals, strykande
på bölden fram och åter, tills gossen öppnade läpparne. Derpå tog
konungen bröd, sönderbröt det och lade det korsvis i sin handlofve,
hvarefter han stoppade det i gossens mun. Denne begynte genast
tugga och sväljde ned brödet, samt var ifrån den betan alldeles frisk.
Till bevis på kung Olofs gudsfruktan må anföras, att konungen
en söndag satt i sitt högsäte vid bordet försänkt i så djupa tankar,
att han ej visste hvad dag eller stund det var. I detsamma fattade
han en knif i ena handen och en granvedssticka i den andra och be¬
gynte tälja spånor. Då påminte honom hans munskänk, att det var
söndag, med dessa ord: »Herre, i morgon är det måndag!» — Genast
lade konungen bort knifven, sopade spånorna tillsamman och antände
dem med ett brinnande ljus. Han ville nemligen icke förrätta något
söndagsarbete, utan hålla hvilodagen helig.
När Olof den Helige gjorde sitt sista tåg till Norrige och kom¬
mit ett stycke vester om fjellryggen, blef han plötsligt tyst och såg
stirrande framför sig. Biskopen, som red vid hans sida, sporde ho¬
nom efter anledningen till denna tankfullhet. Konungen svarade:
»När jag vände mig ifrån fjellet mot vester och såg öfver Norrige,
rann det mig i hågen huru många glada dagar jag tillbragt i detta
land. Jag fick derunder en syn. Trondhjem och hela Norrige ut¬
bredde sig för mina blickar, men ej nog harmed. Synkretsen blef
allt vidsträcktare, så att jag slutligen såg öfver hela vida verlden,
både land och haf, men företrädesvis de ställen jag älskat, besökt och
hört omtalas.» — »Det var en herrlig syn», sade biskopen.
Snart fick äfven konung Olof denna syn besannad, när han lefde
evighetens oändliga lif i tillvaro och beskådning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
