Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
¬
133
Sex år efter kung Olofs död följde konung Östen honom i graf¬
vén, om möjligt ännu bittrare begråten. Sigurd hade sedermera ingen
medregent.
På uppmaning af konung Nicolaus i Danmark gjorde Sigurd ett
krigståg till Småland, som af honom grymt härjades, hvarefter små
länningarne antogo kristendomen. Detta var den enda ledungsfärd
Sigurd efter brödernas död företog sig.
Ju längre Sigurd framskred i ålder, desto ojemnare och retliga¬
re blef hans lynne. Sålunda, då konungen en af pingsthögtidsdagarne
trädde till bords, hvälfde han ögonen bistert. Alla fruktade ett häf¬
tigt utbrott. I detsamma tog han bibeln, den han fört med sig uti¬
från, och hvilken dyrbara bok var hel och hållen prentad med gyl¬
lene bokstäfver, sägande: »Mycket kan förändras under en menniskas
lifstid. När jag återkom till mitt rike, hade jag två ting, som af mig
mest värderades, nemligen denna bok och min drottning. Nu är mitt.
tycke så förändradt, att de synas mig det sämsta jag eger. Min drott¬
ning är afskyelig. Hon märker icke sjelf huru ful hon är. Gethorn
uppskjuta ju från hennes panna. Likaså är denna bok vederstygglig.»
Derpå kastade han bibeln i elden, som brann å salsgolfvet, samt gaf
drottningen en kindpust nära ögat. Men då rusade konungens ljus¬
sven, en liten mörklagd man och bondeson vid namn Ottar Birting,
fram, ryckte bibeln ur elden och förehöll i allvarliga ordalag konun¬
gen hans beteende. Denna tilltagsna djerfhet gjorde konung Sigurd
alldeles ursinnig. Han drog svärdet och lyfte det med båda händer¬
na emot Ottar. Men Ottar vek icke ett steg tillbaka, utan för¬
blef stående och såg konungen lugnt i ögat... Men denne vände till
flata sidan af svärdet och lät det falla fjäderlätt på Ottars skuldra;
sedan gick han tyst och satte sig i högsätet. Efter en stund blickade
han mildt omkring och sade: »Sent röner man hurudant folket är.
Här suto mina vänner och mitt rikes ypperste män, men ingen gjor¬
de så väl emot mig, som denne ljuspilt, ty han afvärjde förstörelsen
från min förnämsta klenod och vågade det lif, jag i mitt vansinne
hotade med döden. Hans förträffliga tal och lugna blick har jag att
tacka för återvunnen sans. Hitintills har han varit min ljussven, nu
skall han bli min länshöfding.» Så talade konungen och tackade
bondesonen i allas närvaro samt antog honom till sin förste länshöf¬
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
